Jakten på den perfekta bilpopen - del 1

Den perfekta bilpopen. Finns den? Precis som all pop så beror upplevelsen på omständigheterna. Vart man är på väg. Vem man åker med, eller om man är ensam. Tid på dygnet. Om det är ljust eller mörkt.
För mig är perfekt bilpop en låt som man med en dåres envishet hör om och om och om igen, genom ett enkelt knapptryck på bilstereon. Vid varje omlyssning så sjunker man djupare och djupare in i låten. Man hör någon ny nyans eller ett nytt ljud (typ en synttrumma i bakgrunden), och man kör omkring som försatt i en lullande trance med ett nöjt flin klistrat på sned.
Exakt så hade jag det tidigare i veckan när jag bilade till Århus tur och retur och fastnade för låt nummer 9 på CD nummer 3 som popfarsan Bengt hade bränt till mig. Jag visste inte vem gruppen var eller vad låten hette för låtlistan hade Bengan mailat till mig så den låg i inboxen. Jag tror att jag hörde låten minst 30 gånger. Den börjar som en febrig avart på Peter Gabriels world music-försök, och ovanpå ljudmattan sjunger en gäll David Byrne-aktig röst. Efter 3 minuter och 22 sekunder händer något fantastiskt: låten omvandlar sig till en hyllning till Bernard Sumner och närmare bestämt hans Electronic-period; med en sorts instrumental spegling till Getting Away With It men med en ljuvlig ooande kör i bakgrunden. Sjukt bra, helt enkelt. Jag ringde Bengt, spelade upp låten över mobilen och kollade om han minns namnet, men det är radioskugga på Fyn, så han kunde inte riktigt höra.
När jag kom hem kollade jag spellistorna och insåg att det var Memory Tapes. Lyssna, njut och missa inte 3.22.