Dr Jekyll and Mr Hyde

Jo, jag vet. Man kan lätt tro att jag enbart lyssnar på blek, anemisk indiepop och electronica. Skapad av unga män och kvinnor med dålig hållning och en fäbless för konstgallerier och roliga glasögon. Men så är faktiskt inte fallet och här kommer beviset. Eller rättare sagt bevisen. Två av mina stora favoriter: Killah Priest och Jedi Mind Tricks. Yo!

Killah Priest - Profits Of Man


Jedi Mind Tricks - Exertions

Systemskifte

Sitter uppe i de norska fjällen, och väntar på att det ska sluta snöa. Alla andra i familjen sover, och då passar det ju bra att gerilla-blogga lite grann. Inser att några viktiga systemskiften har skett i mitt liv på sistone vilket innebär att pop-framtiden ser ännu ljusare ut.
Skifte 1: Jag gav mig själv en DJ-anläggning i 40-årspresent. Äntligen! En Numark CDMix2 med ett par grymma aktiva högtalare till. Detta schabrak står i ett Montana-skåp nere i vardagsrummet/köket, så nu mixas och dansas det friskt i princip närsomhelst. Det finns alltid tid till att klippa 3-4 låtar. Min femåring börjar redan visa DJ-talang.
Skifte 2: Vi skaffade en iMac i höstas. Älskar den som ett barn. Vad tog mig så lång tid?
Skifte 3: Hittade via en Jan Gradvall-krönika till www.letsmix.com och mixtape'aren Lisa Ehlin. Detta är vid sidan av Youtube den mest oumbärliga källan för musikletande och sköna mixar. Har som målsättning för 2011 att lägga upp den första egna popfarsa-mixen.
Skifte 4: Skrotade min Blackberry och fick nyss en iPhone som arbetsmobil. När Bengt hörde om att detta skulle ske, så sa han att (and I quote) "det kommer att förändra ditt liv". Stora ord från en vis man - jag var inte helt övertygad, förrän...
Skifte 5: ...jag blev "Spotify'ed". Dagen efter iPhonen landade på mitt skrivbord gick jag hem och signade mig på ett premium-abonnemang. Ojojoj - nu förstod jag vad B menade med livsförändrande upplevelser. Ny musik överallt hela tiden. För 99 kr i månaden. Jag har blivit frälst! Eller som Media Markt säger: "Allt annat känns puckat"!

Vi lever onekligen i en förändringens tid av stora och små skiften. Jag vill fira dessa skutt med fyra noga utvalda, skönt mystiska, låtar som jag snott med stolthet av Lisa Ehlin. Och glöm inte att lyssna på hennes mixtapes på Letsmix.com.

Sinner DC: The Medium is the Message (Rone Remix)


Cop Magnet: Thinking higly of you


Ghostpoet: Cash and carry me home


Museum of Bellas Artes: Days ahead

Äntligen!

Dom är tillbaka!

Bob Hund : Popsång (mot min vilja)

Träningsvärk

Så låter vi fjolårsdebutanterna Cloud Control från Sydney och San Franciscos nya stoltheter Dominant Legs ta och avrunda veckan åt oss. En vecka som för min del bland annat innebar en plötslig insikt om att det inte är samma sak att åka bräda som att åka skidor. Och att det är svårt att lära gamla hundar att sitta... God natt!

Cloud Control - There's nothing in the water we can't fight


Dominant Legs - Clawing Out at the Walls

En short list för 2011

Sugen på lite nytt i hörlurarna? Här kommer en short list med tre fantastiska popakter att se upp för 2011.
Janelle Monaé - den perfekta hybriden mellan Prince och James Brown. Zola Jesus - en Kate Bush för 10-talet. Åsså Lykke Li - en skev Robyn för finsmakare.
I korthet tre grymma artister med en kantig attityd och ett tajt sound som roar och oroar - and I like what I hear. Nog sagt - dags att lyssna in:

Janelle Monaé med Tightrope (live på Letterman)


Zola Jesus med Seatalk


Lykke Li med Get some


Grrrl power

Howard Jones - min första kärlek

Jag har läst någonstans att hur man upplever musik i nedre tonåren inte på något sätt kan jämföras med det vuxna, beräknande, rationella, jämförande sättet att uppleva musik. Som tonåring så har man i princip ingen referens, man letar efter identitet och "drabbas" av artisten och musiken på ett totalt emotionellt och ofta ett holistiskt plan där man lever, andas, äter och inte sällan våndas artisten. Man vill vara artisten nästan till varje pris, och man är beredd att göra ganska stora uppoffringar för att nå dit. Det resultat man uppnår är oftast att man blir en tafatt, blekingsk avart av artisten.

När jag var 12-13 år så fullkomligt drabbades jag av Howard Jones - syntsnubben med den festliga, tvåfärgade frisyren som stod inramad av alla sina syntar på scen. I yngre år hade jag köpt eller fått skivor med Abba, Gyllene Tider och Noice - men då var jag alltför ung för att bli sådär passionerad runt det. Med Howard Jones var allt annorlunda. Mitt första minne är när han uppträder på Måndagsbörsen i TV1, helt ensam på scen med sitt syntbatteri och levererar What is love. Och jag var helt fast.

Tiden efter denna historiska händelse är en ung mans tappra försök att uppgradera sin personlighet med virrvarr av nya, skeva syntkläder, ny tvåfärgad frisyr med tofs i nacken, massinköp av Howards debut-LP (Human's Lib) samt alla maxisinglar i olika utgåvor och så förstås konserten på Erikdalshallen - min första popkonsert. Klassiskt.

Allt som inte var hårdrock 1983-86 definierades i OKEJ som synt, även om det bara innebar att de använde en synt. Jag var också starkt influerad av Depeche Mode (som gick om Howard Jones som den viktigaste inspirationskällan redan 1984 med Some great reward-LPn). Andra viktiga källor i periferin var DAF, New Order, Ultravox, Eurythmics, Thompson Twins, Spandau Ballet (ja, de använde en synt men de var inte synt, möjligen new wave), Duran Duran, Alphaville (vilken debutskiva . Klassisk!). Men ingen av dessa artister hade den där påträngande helhetsinfluensen som Howard.

Min kärlek för Howard avtog ganska snabbt. Han gjorde en helt OK andra LP, även om han frångick det för mig så viktiga konceptet att han var helt ensam med syntarna på scen (flankerad av den skumme mimdansaren Jed...) - det kändes unikt. På LP 2 hade han tagit med en basist och en trummis. Helt ärligt, va'fan blir det? Thompson Twins?

Anyway; jag vill ge en helgjuten, helärlig hyllning till min första musikkärlek - den första artist som jag trånade efter att bli. Jag tycker att hans singlar från första LPn håller sig fräscha än idag. Så här kommer en klassisk trio: New song, What is love och Pearl in the shell.

Hatten av för Howard!

New song



What is love


Pearl in the shell

Eller varför inte lite inlagda Breakdance-delikatesser?

Bengan!

Jag blev så inspirerad av ditt Electric Boogie-inlägg, så jag fyller på direkt med några klassiska breakdance-alster från när det begav sig 1983 då de enda svenska musikmedia överhuvudtaget var Tracks med Kaj Kindvall på P3, Bagen med Cia Berg på SVT (helt ärligt - vad var det egentligen?) och OKEJ på Pressbyrån. Det känns som electric boogie/breakdance-kulturen räddade oss och satte en hel åttiotalsgeneration i brand.

I am proud to present The Rock Steady Crew och Breakmachine. Kolla speciellt in killarna i Breakmachine - här har du några som vet hur man drar en backspinn på en tillplattad flyttlåda utan att få brännmärken :-)





Break On!

Får det lov att vara en Electric Boogie?

Seså, nu släpper vi loss och pumpar järnet som vore det 1984 än en gång. Electric Boogie, The Robot eller Break Dance - du väljer stilen. Det viktiga är att du lyfter rumpan från tv-soffan. Det är ju ändå lördag kväll!

Man Parrish Featuring Freeze Force - Boogie Down Bronx.


Newcleus - Jam on it


Rock on!