Värmen är här!

Och det firar vi med två "förstasinglar"! Först ut är The City från Patrick Wolfs kommande album Lupercalia. Lite mer åttiotalsdoftande och tillrättalagt än vad vi är vana vid...Därefter överraskar oss Dev Hynes (från Lightspeed Champion och Test Icicles) med en en sjutummare från nya projekt Blood Orange. Fullängdare senare i sommar. Pop on!

Patrick Wolf - The City


Blood Orange - Dinner

Underskattad indiepop för medelålders män

Jag har alltid gillat Andreas Mattsson. Ända sedan Popsicles sockersöta popsnickerier med tidsenligt distade gitarrer och falsettsång i början av 90-talet. Jag gillar hans känsla för den direkta pophiten invävd i lagom indie-smakande arrangemang. Jag törs nog påstå att Andreas Mattsson är (en av) Sveriges mest underskattade popartist, men jag får en känsla av att han vill ha det så.

Anyway, hans nya Parklands är ofrånkomligt euforiskt gåshudsbra indiepop. Så var det sagt. Lyssna nu!

Orginalet

Och på tal om Midlake - en låt lika fantastisk nu som då den släpptes! Det är bara att odla ut skägget och sjunka ner framför lägerelden.

MIDLAKE - ROSCOE

Skogshuggarpop

Ger mig lite Midlakevibbar. Gillart!

Wim - See You Hurry

Dagens påskägg

Vad får man när man blandar lika delar Lykke Li och Bat For Lashes? Jo, Vanessa med Grimes. Glad Påsk!

Grimes - Vanessa

New George

Jag blir tvungen att lägga upp George Michaels nyinspelade cover på New Orders True Faith. Jag har fortfarande inte bestämt mig om den är genialisk eller om han slaktar syntklassikern. Under tiden som jag försöker bestämma mig, så är detta den låt som snurrar mest på repeat för ögonblicket, så den har uppenbarligen vissa kvaliteter (t.ex röstförvrängningen med Vocoder'n. Nice). Nog snackat. Här är två sköna versioner att botanisera bland - original för loungen och remix för dansgolvet.

PS Det slår mig som en smula underligt att varken jag eller Bengan hyllat New Order bloggmässigt än...

Musik till Milano

Jag var och hängde på Milano Design Week förra veckan för att gnugga mig mot designers, snygga möbler och coola installationer. Och jag måste säga att Milano inspirerar. Allt är lite coolare, lite snyggare, lite mer välklätt, lite mer genomtänkt, och med mycket större solglasögon i Milano än i resten av världen. Jag hittade min nya frisyr på några coola killar i tunnelbanan. Efter frisörbesöket i fredags insåg jag att jag redan haft denna frilla – 1985 mitt emellan Howard Jones och Depeche Mode… Jag förstår verkligen att Italien är världens mest kopierade begrepp, om det gäller möbler, inredning, kläder, bilar eller mat.

Då Italien inte leder popmusikligan (trots Eros Ramazzotti och Laura Pausini) så vill jag hylla Milano med tre alltid mycket välklädda killar som, när det begav sig på 80-talet, cruise’ade på en våg av cool, när resten av popvärlden slets mellan antingen spandex och hårspray eller syntlugg och ballongbrallor. David, Bryan, Robert – take it away.

Puss på dig!

Har du precis gått ur idet? Kisar du mot vårsolen och borstar dammet ur pälsen med en lätt ångest gnagandes i magen? En ångest som bottnar i stress över att ha missat massa bra musik medan du låg och trynade i vinterdvala? Lugn, bara lugn. Vi fixart!

Kisses - Kisses


Kisses - People Can Do The Most Amazing Things


Kisses - Bermuda

Robyn stavas Respekt

Jag är såå nöjd med min popinsats i helgen. Man är ju popfarsa, och det delas upp i pop och farsa. Oftast får pop-delen stå tillbaka för farsa-delen, men i helgen prickade jag in Robyn två gånger; såväl TV-konserten på fredagen som dokumentären på lördagen.

Jodå, jag har alltid varit en fan av Robyn, men hade nog svårt att på 90-talet erkänna en blond tonårstjej med page iförd pyjamas som sjöng en retramsa över ett soulbeat (Om man lyssnar in på singeln Do You Really Want Me, så hör man ju att det är Du kan inte ta mig – nananananaaana). Jag kom ut ur Robyn-garderoben i samband med hennes finfina soulsamarbeten med Blacknuss Allstars och Christian Falk. Och sedan hennes återuppståndelse 2007 med With Every Heartbeat så står jag på barrikaderna. Robyn gör precis allt rätt, med en exceptionell fingertoppkänsla för pop, stil, PR och kreativa samarbeten. Dessutom med eget skivbolag och med full kontroll. Respekt.

Jag har redan köpt biljetter till sommarkonserten på Sofiero i juli. Nu hoppas jag att Robyn förvandlar slottsparken till sommarens största klubb. Vi ses på dansgolvet! Tills dess, här är några sköna klipp.

Hvornår smager dansk pop bedst?

Hvergang! Då jag sedan länge är lite halvinsyltad i Danmark, så känner jag ibland att den danska musikscenen går Sverige förbi. Vi sitter där med våra våra grunda danska musikreferenser i form av Sanne Salomonsen, Kim Larsen, Aqua och den danska EM-låten "Vi er röde, vi er hvide"... Allt detta är ju i och för sig helt riktigt dansk musik, men det känns som om det är dags att komma vidare. Jag tänkte därför ta mitt popansvar och göra en skandinavisk kulturgärning genom att promota ny dansk popmusik som får det att gåshudas lite grann.

Först ut är Oh Land som består av Nanna Öland. En lysande artist som i Sun Of A Gun låter som en lyckad korsning mellan Lykke Li och Madonna. Låten smittar lika snabbt som förkylning på dagis.



Det andra klippet kommer från Camille Jones - en riktig liten klubbstjärna. Hon har en uppsjö av dansanta, lite sneda låtar, där jag kan höra många Yazzo-ljud klinga igenom. Jag har valt I Am - en lite lugnare låt som kan passa popfarsorna därhemma. Håll med om att introt och Dalmatinern i svartvitt känns 100% Vince Clark.