Vit april

Jag och Bengt har redan konstaterat att vissa popikoner vågar vi inte riktigt blogga om än. Med tanke på den stora respekt vi hyser för dem så vill vi helt enkelt att allt ska vara perfekt.

Prince är just en sådan stjärna för mig. Jag har tänkt på att hylla honom flera gånger, men gått som katten runt het gröt. Så det här inlägget är inte riktigt det riktiga Prince-inlägget, inte det officiella inlägget, inte den monumentala hyllningen av det lila geniet.

Men med tanke på det vita snötäcket som låg som ett oskuldsfullt täcke i påskas så vad passar bättre än denna eftertänksamma ballad från 1986 (det känns som igår) i en skakig hemmabryggd live-upptagning från 2010 som känns såå Youtube.

Jag får återkomma med den riktiga hyllningen längre fram...

Pop med klass: balsam för själen

Det finns inga coolare nyklassiska musiker än Kronos Quartet. Lite klassisk revolution är det över dem. Och dessutom har de med en cello i teamet - mitt favoritinstrument!

Så njut av denna utandning; denna klick musikbalsam för öra och själ. Och inse att den klassiska musiken var den första popmusiken.

String on!

Raveonettes = Newer Order

När jag diggar danska duon Raveonettes poppärla Recharge & Revolt på högsta volym så att gåshuden maxas, så tänker jag att det är nog såhär New Order skulle vilja låta. Egentligen.

Sune & Sharin - rave on!

Ett knippe vårblommor

Våren är lååångt från Skåne ännu, men jag fokuserar på att komma in i mars och så är man nästan där. För att förfira vårens lycka har jag plockat på mig ett knippe poplåtar som har det gemensamt att de framförs av begåvade unga kvinnor - från Sverige, Danmark, Skottland och USA. Och här sitter jag, 41 år gammal och funderar på var min popkarriär tog vägen...

Amanda Mair - sjukt bra! 17 år och redan en klassiker. Kate Bush kan pensionera sig nu. Grattis, Amanda. Och grattis Labrador.


Emeli Sandé - älskar trumbeatet i denna ljuvliga poppärla. Och hennes frilla!


Aura Dione - det tagna namnet låter som en porrstjärna, men vilken fjäderlätt låt med toner av Sophie B Hawkins, eller?


Lana Del Rey - nu har jag parkerat tanterna Nancy Sinatra och Emmylou Harris för denna truliga youngster


Lisa Werlinder - Monica Z ekar vidare barfota på Norr Mälarstrand

Whitney R.I.P

Det var kanske inte helt oväntat med hennes track record att ikonen Whitney skulle lämna jordelivet redan vid 48, men det gör det inte lättare. Flashback: jag var 15 år, återinflyttad till Blekinge-hålan Olofström, och hittills uppfödd på den motsägelsefulla blandningen av synth och heavy metal. Whitney var den första soul-orienterade artisten som verkligen gjorde en skillnad för mig. Ja, Michael Jackson hade slagit världen med häpnad ca 3 år tidigare med Thriller, men jag köpte aldrig skivan. Det var Whitneys aprikosfärgade LP som jag trånade efter nere i skivhyllan på Domus, och så småningom köpte. Hon (eller producenterna) färdigställde den perfekta bron av kommersiell svart popsoul till en vit medelklass; den som Motown hade påbörjat redan på 50-talet.

Så jag vill nog påstå att Whitney plogade upp soul & R&B-fåran i min musikvärld för att ge plats åt en uppsjö nya hjältar. Jag följde henne tätt till och med filmen Bodyguard, och där nånstans tappade vårt förhållande fart. Genom 90-talet uppskattade jag några enstaka singlar och album, för att sedan mest förundras över hennes destruktiva livsstil.

Glädjande nog så var hennes comeback-album härom året absolut lysande med Frankie Knuckles remix ”Million Dollar Bill” som kronan på verket; men på turnén höll tydligen inte hennes röst måttet. Så det var kanske tur att jag inte köpte några konsertbiljetter i alla fall.

OK, så livet går vidare utan Whitney i livet men hennes musikinsats kan inte förringas. Jag kommer nog spela extra mycket Whitney den närmsta tiden. R.I.P, Whitney.

Soul On!

Gammal är äldst

I torsdags var det dags att bättra på sin tinitus. Front 242 var i stan och ska jag vara ärlig hade jag inga större förväntningar. För mig betydde de som mest under andra halvan av åttiotalet och mitt intresse svalnade betydligt när dom bytte skottsäkra västar och rökgranater mot träningsoveraller och glow sticks. Hur som helst, jag måste erkänna att dom knockade mig totalt. Med ett pärlband av starka låtar och en återgång till sitt gamla sound visade dom var skåpet ska stå. Dom sopade helt enkelt mattan med allt och alla som försöker göra anspråk på EBM-tronen.

Synth on!

Take One


Controversy Between


Operating Tracks


No Shuffle


Headhunter


Tragedy For You


Quite Unusual


Master Hit


Body to Body

Röd is the new black

Det är bara att gratulera Kapten Röd. Detta är det bästa jag hört på svenska på senare år. Grymt skön raggamuffin-swing som rycker i hela kroppen - som om Håkan Hellström goes dancehall.
Jag spontandansar med 3-åringen hemma på köksgolvet, och högen av odiskade tallrikar känns mycket mindre nu.

Ragga On!

Deux

VARFÖR kände jag inte till sån här musik när den kom i början på åttiotalet? Det är högst sannolikt att jag hade varit en bättre människa i dag om jag hade gjort det.

Nåväl.

Deux - Dance With Me


Deux - Paris/Orly


Deux - Game & Performance

BBC Synth Britannia

Okej, se till att ungarna sover, plugga in lurarna och fram med popcornen. Nu är det dags att bänka sig framför en och en halv timmes underbar musikdokumentär.

Synth on!

Nattsudd

En utmattad tvåbarnsfarsa nattsuddar framför datorn och drömmer om dansgolv och rymden...

The KDMS - High Wire (Mustang Dub)


Kim LAS / Den fri - Because of culturebox / I can never touch


Brassica: Hey Man

Årets första gåshud

Jonathan Johansson: Stockholm.
Beroendeframkallande.
En perfekt start på ett perfekt 2012.

Over and out från Skåne.

Get some rest, Pam. You look tired.

Jag har alltid gillat Matt Damon, ända sedan Good Will Hunting. Matt känns som äkta vara med en dold ironisk glimt i ögat; inte för Hollywoodig eller överexponerad.
Så när Jason Bourne-triologin sköljde över oss för några år sedan så var det ett välkommet alternativ till Bond och Mission Impossible.
Nu i juletider så har jag flippat runt på kanalerna och återsett både tvåan (Supremacy) och trean (Ultimatim); slagits av hur bra filmera faktiskt fortfarande är, hur välsmort copt/paste-filmkonceptet är genom de tre filmerna (storyn, färgskalan, karaktärerena, biljakterna, dialogen, explosinoerna, slagsmålen...) samt hur bra och välanpassat soundtracket är. Sista låten är Extreme ways med Moby - en extremt lysande och samtidigt mörk mollpoppärla. Precis som Jason Bourne. Film On!