Det var här allt började... Del 1

Mer än många andra kom Psyche att påverka mig under andra halvan av åttiotalet. Jag hade precis upptäckt band som Depeche Mode, Page, Nitzer Ebb, Yazoo, DAF, Fad Gadget och Front 242 via ett par blandband som cirkulerade i högstadieklassen när kompisen Fredrik gav mig en kassett med senaste fyndet - Psyche! Jag vet inte riktigt varför jag fastnade så hårt för de kanadensiska bröderna Darrin och Stephen Huss. Kanske var det Darrins röst (som än idag kan ge mig gåshud), kanske var det låtarna eller kanske var det att dom för mig framstod som lite coolare än alla andra. Lite så som jag själv ville vara just där och då...

Eternal


Prisoner To Desire


Unveiling The Secret

3 pigga musikvitaminer så här mitt i vinterkräket

Jaa, vad gör man som popfarsa när man tvingas vara hemma med kräksjuka småbarn mitt i midvintern? Ser såklart till att uppdatera "all you popfarsor out there" med oumbärlig vitaminmusik för att med ett leende på läpparna klara ännu en rödögd vaknatt med små snoriga näsor, oväntat oannonserade kräkattacker, avancerad vällingblandning med en hand och så vidare. För sådana extra speciella tillfällen har jag samlat på mig tre pigga, busiga musikpiller som jag tror ni håller med om sitter som en fläskläpp.

Jag kastar loss med Natsuyo feat Alexandra Prince's Rise over; ett oumbärligt dansalster från mitt favorit-label Hed Kandi - ett av de få labels som känns större än dess artister. Blanda nattvällingen i takt med Natsuyo så är den klar på ett nafs.



Tätt därefter smyger sig Stings dotter Coco Sumner på med ett urskön liten poppärla i form av Turn your back on love. Jag vet inte mycket om Coco, förutom att hon heter Coco (coolt namn), har Sting som farsa, har släppt ett skönt debutalbum utan att plågas av sitt musikarv, samt verkar vara den där utcoola tjejen alla vill hänga med. Diplom till Coco.



Sist i dagens trio kommer Hearbroken - en härligt blippig och otvungen låt från T2 feat Jodie Aysha. Jag älskar när man loopar småblandat över ett houseigt beat. Det här är den låt jag önskar att jag hade kunnat göra själv på min iMac. Svep denna "pick-me-up" kl 03.40 när du för tredje natten i rad vakar med lillkillen som ska få tänder, så lovar jag att du orkar ett varv till.

Marie behöver ett hus

Ja, jag vet att detta inlägg inte på något sätt är coolt, smalt, indie, poetiskt, cred-byggande utan snarare placerar mig på den ocoola sidan i musikbussen. Och jag vet att Marie Sernholt inte kan bli mer Idol, kommersiell, schlagerlik, P4ig och förutsägbar.

Men ändå... jag hörde en halvminut av hennes låt på bilradion imorse, och jag bara log. Det är en helskön poppärla som får mig att må bra och tycka att en decembermorgon på E6'an i strålkastarljus och snömodd är helt OK. Min första LP jag minns att jag någonsin ägde var Waterloo med ABBA, och mina första stapplande år som musiknörd var helt ägnade åt just ABBA. På nå't sätt känns det som om att Sernholts bagatell på drygt 3 minuter har en rak, obruten linje bakåt i historien till mina barndomsidoler. Så släpp cred-stolpen och tralla med!

Dom kalla' de' whigger

Ja, jag känner mig generös ikväll. Bestämt mig för att strössla med ännu ett knippe musikpärlor.

I svallvågorna av den svarta soul/funk/hiphop-explosion som med en lavins framfart rusade in från USA på de europeiska listorna på 80-talet, så växte det fram ett nytt musikfenomen: whigger. En sammandragning av orden white och nigger. Helt enkelt vita popsnören som ville vara som, se ut som och låta som sina svarta, och betydligt coolare, musikbröder som hade satt standarden.

Jag var själv en liten whigger light på gymnasiet när Mats Nileskär och hans banbrytande radioprogram Soul Corner var det som diskuterades flitigast i skolkorridorerna samtidigt som en av de coola killarna från ekonomlinjen (det nya coola kom alltid från någon på ekonomlinjen - vet inte varför. Vi på naturvetenskaplig linje var konstant hopplöst ocoola i våra tafatta försök...) stod och diggade till det senaste Soul Corner-programmet som var bandat och nu rullade på den medhavda bergsprängaren.

Min whigger-hyllning börjar i mitten av 80-talet då Mick Hucknall och hans Simply Red parkerade Aretha Franklin i farstun med sitt debutalbum Picture Book. Lyssna in er på Money's too tight to mention-klippet nedan. Det kan inte bli mer whigger än så.



Cirka samtidigt i Sverige så låtsades Jean Paul Wall och hans kompanjon att de var Nordens svar på Trouble Funk - det blev visst inte mer än några singlar, men shit vilka singlar! Stompa med till spåret Hangin' on.



Sverige hade hamnat i ett riktigt whigger-stim i brytet mellan 80- och 90-tal. Eric Gadd sjöng fortfarande på svenska och var övertygad om att han var Prince - kolla in ambitionerna i Kom hit och ta. Sedan dess har väl Gaddaren tappat lite av stinget (haha!), men han är fortfarande en av våra soul-giganter som satt scenen i över 20 år. Respekt.



Orup lämnade sina svenska schlagerlåter, blev übercool, klädde sig i svart polotröja, trodde han var Marvin Gaye och släppte (i mina ögon) sitt bästa album hittills: Orupean songs. Pretentiös musik i toppklass och låga försäljningssiffror, så klart.



Doldisen Kaah tog Princeriet ett steg längre och blev en ny generations electrofunk-hjälte. Lysande whigger, eller?



För att avrunda min whigger-hyllning ger jag er en av senaste års största whiggers: Robin Thicke med låten Magic. En av de bästa svarta låtar jag nånsin hört. Det är bara att kapitulera. Och försök att sitta still...

Bäst och mest underskattat i Sverige

Ta lika delar New Order, St Etienne, drömmar, fantasi och kolsyra. Häll ner det i en mixer och blanda väl. Då får du The Radio Dept. - Sveriges i särklass bästa och antagligen mest underskattade popgrupp, och den utlösande faktorn till varför vi startade vår lilla blogg.
Jag har varit hänförd av deras atmosfäriska ljudlandskap sedan förra fullängdaren Pet Grief. När årets vidunder Clinging to a scheme dundrade in i min iPod tyckte jag inte att anslaget var lika direkt som med Pet Grief. Men några lyssningar senare och man är fast. Drömmande och lycklig :-)
Vi närmar oss årets slut och det är dax för en massa årsbästa-listor. Här kommer tre av mina årsbästa - alla hämtade från drömfabriken The Radio Dept.