Jakten på den perfekta bilpopen - del 1

Den perfekta bilpopen. Finns den? Precis som all pop så beror upplevelsen på omständigheterna. Vart man är på väg. Vem man åker med, eller om man är ensam. Tid på dygnet. Om det är ljust eller mörkt.
För mig är perfekt bilpop en låt som man med en dåres envishet hör om och om och om igen, genom ett enkelt knapptryck på bilstereon. Vid varje omlyssning så sjunker man djupare och djupare in i låten. Man hör någon ny nyans eller ett nytt ljud (typ en synttrumma i bakgrunden), och man kör omkring som försatt i en lullande trance med ett nöjt flin klistrat på sned.
Exakt så hade jag det tidigare i veckan när jag bilade till Århus tur och retur och fastnade för låt nummer 9 på CD nummer 3 som popfarsan Bengt hade bränt till mig. Jag visste inte vem gruppen var eller vad låten hette för låtlistan hade Bengan mailat till mig så den låg i inboxen. Jag tror att jag hörde låten minst 30 gånger. Den börjar som en febrig avart på Peter Gabriels world music-försök, och ovanpå ljudmattan sjunger en gäll David Byrne-aktig röst. Efter 3 minuter och 22 sekunder händer något fantastiskt: låten omvandlar sig till en hyllning till Bernard Sumner och närmare bestämt hans Electronic-period; med en sorts instrumental spegling till Getting Away With It men med en ljuvlig ooande kör i bakgrunden. Sjukt bra, helt enkelt. Jag ringde Bengt, spelade upp låten över mobilen och kollade om han minns namnet, men det är radioskugga på Fyn, så han kunde inte riktigt höra.
När jag kom hem kollade jag spellistorna och insåg att det var Memory Tapes. Lyssna, njut och missa inte 3.22.

Guilty pleasures - dax att komma ut ur garderoben (part 1)

Att vara popfarsa innebär att man då och då ska ska ta sitt ansvar att utbilda blivande popfarsor inom musikens vackra värld. Idag handlar utbildningspasset om att våga "outa" sina musikaliska guilty pleasures - det är antagligen så att vi är många popfarsor därute som har samma eller liknande popsynder väl undangömda i garderoben. Det är dags att släppa in solljuset, damma av dem och ge dem den upprättelse de så väl förtjänar.

Jag ägnar detta inlägg åt tre tunga popsynder från 80-talet som jag inte kunde stå upp för när det begav sig, men som formade min musiksmak för framtiden.

Först ut är Wake me up before you go-go med Wham från deras stabila andra album Make It Big. Som tonårig kille så var det inte helt rumsrent att digga flickidolerna Wham. Sett i backspegeln så har dock George Michael gjort mer för popen på 80- och 90-talet än de flesta. Jag såg hans 25 Live-konsert på Scandinavium för några år sedan, och det var det bästa discot jag varit på.



Andra popsynden är Never gonna give you up med Rick Astley; Stock Aitken Waterman's största soulröst. Ricks inlevelsefulla, "feta" röst kombinerad med hans rena, barnrumpe-preppy stil fick oss alla att undra om han verkligen sjöng eller bara var en snygg omslagskille. Ja - han sjöng! Och som han sjöng. Men det var känsligt att gilla Rick på 80-talet. Efter sin massiva första skiva, så kom han aldrig riktigt igen. Han lär ha flyttat till Danmark, och jag såg honom framföra en medley-live på sina tidiga hits i ett talangprogram förra året. Fortfarande knäckande bra. Och nu vågar jag säga det...



Sista popsynden för idag får bli en av 80-talets bästa popakter: A-ha med deras andra hit The sun always shines on TV från debutalbumet Hunting high and low - ett nyskapande popalbum sprängfyllt med hits. Dessvärre för cred'en var A-ha ett mycket tvålfagert gäng med Morten Harket i spetsen som konstant figurerade i idoltidningen Okej. Dessutom blev deras musikaliska insats överskuggad av den nyskapande tecknade videon till Take on me. Detta gjorde att det var ocoolt att gilla A-ha, så jag fick smyga med mitt beundrande. A-ha jämfördes på den tiden orättvist med Bros (antagligen för att de båda var positionerade som trehövdade popband). Men medan Bros försvann med första singeln så har A-ha hållt en hög, konsekvent kvalitet i över 20 år. Jag vill sträcka mig till att påstå att det finns ett speciellt A-ha sound som fortfarande gäller. Så jag tvekar inte längre att backa upp gutterne från Norge.

Lost In Lux - en popfarsas klubbirrande i lilleputtlandet

Luxembourg. Mmmm. Smaka på ordet. Fyllt med finansiell framgång, Mercedes Cabriolet, Moselviner, nystrukna Brooks Brothers-skjortor och väl undangömda pengar. Jag har precis hängt 48 timmar i Luxemburg med mina danska studievänner från Handelshöjskolen i Köbenhavn. Vi hade visst ett sorts tioårsjubileum och det skulle firas ordentligt i det lilla puttelandet. Jag har aldrig varit i "Lux" (som man kallar det...) förut så det var med blandade känslor och många frågor jag landade på flygplatsen. Vad gör man i Lux? Hur kan man få en hel helg att gå i Lux? Kan man verkligen festa i Lux? Med facit i hand så kan jag lugnt säga att jag har aldrig varit med om en så hög klubbfaktor i ett så lantligt land med så få invånare. Två klubbkvällar i rad var mer festande än jag festat sammanlagt det senaste decenniet.

Och som den popfarsa man nu är så är det på sin plats att försöka sammanfatta klubbmusiken i Lux. Där är dessvärre ingen sammanhållande faktor (förutom 150 bpm). Ovanpå en fet snabb beat ligger - jaaa - vad som helst. Som en sorts klubblands-pytt-i-panna: Black or white med MJ, MmmBop med Hanson, förra årets tyska afterski-bompa bompa från St Anton, Alejandro med Lady Gaga, fransk chanson med mera. Av gammal vana står man ändå där och tänker "jaha, är det så här det låter nuförtiden" medan man stompar i takt med en ljummen GT hängandes vid sidan. Här finns helt klart utrymme för en renodlad house-klubb.

Jag vill dock ge en stor eloge till JahBar i lördags - en skum bar i närheten av centralstationen. Det var det enda stället som spelade den där dansrökaren som fick en trött, överårig popfarsa att lämna bordet, GT'n och solodansa som om jorden skulle gå under imorgon. Ni vet vem jag pratar om: California Gurls med Katy Perry! Katy och Snoop kan få vilken sliten popfarsa som helst att svänga de lurviga en sen natt på en klubb långt hemifrån. 120% dansgaranti. Jag har valt liveversionen från MTV movie awards. Det var första gången låten drabbade mig med full kraft. Och nu fick jag äntligen dansa till den. Tack Jahbar. Tack Katy Perry. Och tack Snoop Doggy Dogg.

Lloyd Cole @ El Mundo Stockholm

För er som missade gårdagens spelning!

"Thanks for hanging out"

Jag vet! Det var inte länge sedan vi skrev om Lloyd Cole här på Popfarsor, men nu måste jag faktiskt få berätta vad som hände ikväll. Jag och kompisen Johan hamnade på en "hemlig", akustisk spelning med Lloyd Cole på El Mundo i Stockholm. Han var i stan för att möta pressen och göra lite promotion för nya plattan. Vi hade fått reda på det tack vare kontakter på hans svenska distributionsbolag och Johan hade dessutom fiskat fram att klubben skulle öppna klockan sju och att Lloyd skulle spela vid niotiden. Vi var givetvis där prick sju. Det var Lloyd också. Han satt ensam vid ett bord och läste en bok på något som liknade en "Amazon Kindle". Sippade lite på en öl. I övrigt var stället nästan tomt. Jag blev genast lätt nervös och funderade på om man skulle gå fram och säga något. Typ "I'm a big fan" eller "Thank you for the music"... Det hela löste sig enkelt genom att Johan inte bara ville ha en öl utan även något att äta, samtidigt som det inte fanns något mer bord med lediga platser än det som Lloyd redan satt vid (det finns inte många bord på El Mundo...). Vi frågade om vi fick slå oss ned. Han nickade ett "ok" och vi satte oss. Efter lite pinsam tystnad presenterade vi oss och efter ytterligare ett litet tag flöt samtalet på riktigt bra. I drygt en timme satt vi och pratade vilket känns smått overkligt med tanke på vilken stor ikon han länge varit för mig. Jag fick till och med tillfälle att bjuda min gamla idol på en öl! :) Höjdarkväll!

Efter spelningen, som var drygt femtio fantastiska minuter lång och friskt blandade låtar från hela karriären (och ja, han spelade Perfect Skin, Are You Ready To Be Heartbroken? och Undressed) minglade Lloyd runt bland publiken ett litet tag. Innan han lämnade stället stannade han till vid vårat bord, tittade på oss och sa "Thanks for hanging out". Ödmjukt. Stort.


Lloyd förbereder sig


Fantastisk spelning!


Lloyd minglar


Lloyd Cole and the Commotions - Mainstream

Trans Europe Express

Nja, sitter kanske inte på Trans Europe Express utan närmare bestämt på X2000 mellan Malmö och Stockholm. Inte desto mindre fick det mig att tänka på mina gamla hjältar i Kraftwerk. Ralf, Florian, Wolfgang und Karl. Kan man tänka sig några namn som skulle passa bättre på dessa electro-popens pionjärer? Deras hybrid av strikt minimalism och varma, analoga syntslingor har en stor plats i mitt hjärta. Allt sedan den där dagen då jag för första gången hörde Computer Love strömma ut ur högtalarna i pojkrummet i Nybro, någon gång under andra halvan av åttiotalet.




Och ja, jag har fortfarande lite svårt att förlåta Coldplay för att de stal, gjorde om, och fick en massiv hit med Computer Love under namnet Talk. Dock visserligen först efter ett ok från Kraftwerk, men ändå! (Enligt vad som sägs fick Coldplay ett brev med ett enda ord, "YES", som svar på sin förfrågan.)




Jag har haft turen att få se Kraftwerk vid tre tillfällen och jag måste säga att deras spelning på Roskilde -98 tillhör Top 5 konsertupplevelser i mitt liv. Att elektronisk musik med så många år på nacken ständigt känns så aktuell... Makalöst! För mig har Kraftwerk dessutom alltid varit mer än bara musiken - Kraftwerk är ett koncept som låtit sin strama estetik genomsyra allt från skivomslag och videor till t-shirts och all annan merchandise. Och deras liveframträdanden är inga undantag. Kompromisslöshet och konsekvens i över 30 år. Det är imponerande. Nåväl, det här blev ett snackigt inlägg. Nu ser vi på ytterligare en video och sedan är det godnatt. Lägg noga märke till den vilda dans som drar igång vid 2:09. Så har ni aldrig sett dessa killar släppa loss tidigare! Rock on!

Dom kallar det Chillwave

En ny lektion för alla småbarnsfäder med huvudet i sanden men med en gnutta dans kvar i benen. Jag har ett bra tag gillat band som Memory Tapes, Neon Indian och Washed Out men först nu (äntligen!) fått förklarat för mig att det är Chillwave jag poppar runt till här hemma. Skönt är det i alla fall - spinner till viss del vidare på Balearic-spåret om ni frågar mig. Så på med hörlurarna och håll i hatten - nu blir det åka av!


Neon Indian - 6669 (I Don't Know If You Know)




Memory Tapes - Bicycle




Tigers Can Bite You - Second Nature

The house that Frankie built

Det är dax att spika ner house-debatten en gång för alla. Det finns bara en Godfather of House. Och det är Frankie Knuckles. Denna monster-DJ/producent/artist satte house på kartan för längre sedan än det flesta av er kan minnas. De flesta av er var nog inte ens födda (så gammal är jag). Frankie var sjukt bra från dag ett. Och han är fortfarande sjukt bra. Det känns som om att allt han rör vid blir lite svängigare, lite snabbare och mer lite mer fetpiano helt enkelt. En oslagbar golvfyllarkombo.

Mitt första house-minne är en muggig skivbutik för DJs på Manhattan. Året var 1988 och det var en stekhet sommar i New York. Jag reste runt med mina föräldrar i USA och äntligen hade turen kommit till Äpplet. Jag minns inte hur jag hittade skivaffären - den låg inträngd längre in i en liten lokal bakom en butik med (stulen?) stereoutrustning.

CD'n hade slagit igenom men här handlade det 100% om vinyl. Jag var en ambitiös gymnasie-DJ som ville leverera lite nyare och "skitigare" dansmusik än Belinda Carlisles och Geroge Harrisons senaste singlar inköpta på Domus i Olofström. Butiken på Manhattan var svaret på mina önskningar. Här härskade ett snabbt, avskalat, naket beat som loopades om och om igen i en sorts hypnotisk takt. Jag var fast. Efter en evighet i butiken med svår beslutsångest (fler skivor än plånboken tillät) så troppade jag ut i dagsljuset igen, omtumlad och stolt. Mina nyinköpta vinyltolvor hade svarta kartongfodral med hål i mitten, och artisterna hade jag aldrig hört talas om tidigare - en av dem var Frankie Knuckles.

Hans house-skatt är enorm och i princip kan man välja vad som helst. Jag vill gärna dela med mig av ett tidigt alster (Tears) och en pinfärsk mix (Million dollar bill) för att visa på kvaliteten såväl som på kontinuiteten - närheten till gospel, de djupa, själafyllda rösterna och det tunga inslaget av piano. Det har debatterats och etiketterats olika kategorier av house - deep, acid, chillout, Chicago, new. Enligt mig bara en typ av house - the house that Frankie built. Och jag lovar dig - du känner att du MÅSTE dansa när Frankie bygger.

Tips om du vill komma vidare i ditt eget house-bygge:

Joe Smooth's Promised land

Adeva's Musical freedom (med samplingen av Martin Luther King. Oh yeah)

Ten City's Devotion

Inner City's Good life

Marshall Jefferson's Move your body

Ce Ce Rogers' Someday

Sterling Void's It's alright