Probably the best mixtape 2011

Jaaa, det har varit ett musikrikt år 2011. Och som varje distingerad musikkännare så laddar jag här upp det antagligen bästa blandbandet 2011. Har du svårt att hitta julklappar till nära och kära så rekommenderar jag dig att botanisera bland popvidundren.

Mix On!

1. Zomby - Test me for a reason (Vinyl Shotz War Is Over Remix)
2. Voltaire Twins - Animalia (Lifelike Remix)
3. Crystal Castles (feat. Robert Smith) - Not in love
4. Avicii vs Martin Solveig vs Axwell - Hello, I found levels (Gauffie Mashup)
5. Joe Goddard - All I know
6. The Sound Of Arrows - Magic (Chad Valley Remix)
7. Frank Ocean feat. Juicy J and Koopstra Knicca - Acura Integurl (Emynd Remix)
8. Teengirl Fantasy - Cheaters (John Talabot's Classic Vocal Refix)
9. Joker - On my mind (Rustie Remix)
10. Junior Boys - Banana Ripple
11. The Weeknd - High for this
12. The xx - Shelter (John Talabot Remix)
13. Korallreven - Comin' closer
14. Serenades - Oceans

Mer för minnet.

Okej, så jag postar ytterligare en minneslista med gammal obskyr, minimal synth. Pop on!

Police Des Moeurs - Incertitude et Demission


Linear Movement - Five Faces


Snowy Red - Sinkin' Down


Ceramic Hello - Climatic Nouveaux (1981)


Mode Moderne - Gimme Six

Kom-ihåg-lista

Bloggen är ju faktiskt ett utmärkt sätt att skapa en kom-ihåg-lista över grejer man ska kolla närmare på. Och så är man tillbaka då efter ett antal månaders uppehåll...

Dolina - Fear


Autumn - I Say You Hello


Future Trends - Dangers Of The Night


Xex - Svetlana (1980)


Chrome - Something Rhythmic (1980)


Dolina - Hanging Song


Neutral Project - Nuit d'Automne


Marcie´s Still Waiting - Swamp Things


Linear Movement - Way Out Of Living


magic de spell - hang on to my love


Subject - I See You

När fisblek house är som bäst

Jag försöker i höst att jonglera min pappaledighet med mitt jobb. Detta leder till fullt ös hemma och fullt ös på jobbet, och nästan ingen nyfiken musiktid för att hitta nya sköna popspår bland höstlöven.

Som tur väl är, så guidar Andres Lokko mig till lite nya alster via sina korta men kärnfulla tips i Svenskan (Hade inte Lokko mer tidningsutrymme förr? Jag har för mig att han hade en helsida på fredagar. Det borde han ha igen).

Förra veckan tipsade han om Joe Goddard (en halvan av Hot Chip), och han använde begreppet "kristen house". Jag var helsåld! Så sedan dess har Goddards EP Gabriel snurrat konstant i iPhonen; den househymn som ger mig mest värme i magen och snabbast gåshud är "All I know". När jag hör den inser jag att någon borde se till att Anthony Hegarty startar upp en housekarriär asap.
House On!

Lidande och längtan i mp3-format

Jag har snöat in lite på de där smala, lite lätt pretentiösa soulartisterna med sorg i blicken som lider och längtar i mp3-format för gratis nedladdning. Här kommer 3 utmärkta val.

Frank Ocean längtar och saknar sin bil (?)


Jamie Woon reflekterar i nattluften...


The Weeknd dubsteppar på regniga Londongator :-)

Rockstjärnan är död. Länge leve diskjockeyn!

Remix. Ett av de finaste orden inom musik. DJ. Ett annat finfint ord.

När jag var i gymnasiet så var jag DJ. Det betydde i princip att jag och min kompis Micke samlade ihop våra vinyler och CD’s, lånade ihop lite extra skivor och en DJ-anläggning av min lärare Uffe och vände plattor på skolans fester. Det var det. Och de remixer man kom över via Ginzakatalogen på den tiden var i bästa fall obskyra svårtillgängliga vinyltolvor med oftast en ”extended remix” av originalsingeln. Depeche Mode och New Order var lite mer avancerade med sina tolvor, men annars var det ganska straight forward. Och inte en enda DJ kände man till vid namn.

Vi snabbspolar 25 år fram i tiden, och såväl begreppet remix som DJ har nått helt nya höjder och framgångar. Jag tokimponeras av det som dagens unga DJs presterar. Kreativitet + iMac + MySpace eller Soundcloud = oanade möjligheter. Jag bländas lite extra av de relativt unga och mycket uppmärksammade Avicii och Adrian Lux; de får bli mina symboler på det nya DJ-gardet som visar vägen med intelligenta mash-ups och medryckande remixer. Remix. Respekt.

Jag vill även slå ett extra slag för Soundcloud.com – vad gjorde vi innan det fanns?

Dance on!

Sommarflörtar

Ja, det har ju blivit en del flyktiga musikflörtar under sommaren. Med Veronica, Adele och Katy. Alla tre levererar lysande pop för sommarkvällar. Snart är det höst, så jag får hitta några andra att flörta med.

Veronica - helskön attityd och poplåtar med pisksnärteffekt. Sveriges modernaste P3-artist


Adele - den svartaste vita rösten just nu. Kvalitetssoul för såväl ICA som brustna hjärtan


Katy - dubstep goes pop. Perfekt avvägning mellan regniga Londongator och euforisk Ibizaklubb

Indie med extra allt

Jag har inte riktigt följt varken Markus Krunegårds eller Adam Olenius tidigare musikaliska eskapader. Det närmaste jag kommit är ett youtube-klipp på Krunegårds uppträde tillsammans med Mauro Scocco.
Men Serenades har fastnat i öra och hjärta - lyxigt gräddad indie med massor av stråkor (I like!), stämmor och trummor i lagom tempo. En sorts välsmakande tårtpop som ger mersmak. Popmums!

Gåshud i Juan Les Pins

Jag besökte den anrika 51-åriga jazzfestivalen Jazz à Juan i Juan Les Pins förra veckan för att se Motown-hybriden Raphael Saadiq. Innan Mr Saadiq (som levererade en godkänd konsert) så kom ett helt nytt ansikte upp på scen och knockade publiken med 35 akustiska, helt elektriska minuter - endast ackompanjerad av sin gitarrist.

Imany heter hon; en fransk-afrikan som verkar vara en modern hybrid mellan Tracy Chapman och Annie Lennox, och som gav mig känslan av att upptäcka något helt nytt som jag ändå känner igen. Jag har lagt med en av låtarna hon framförde i Juan les Pins som gav mig gåshud hela vägen. Jag kan dock rekommendera att kolla in fler klipp på Youtube. Vive Imany!

Svettig svensk r'n'b med sanslös name drop

Jag har lidit lite bloggtorka på sistone. Inte för att musiken torkat ut, men istället mycket somriga farsa-orienterade prylar som grumlar inspirationen. Igår kunde jag ana en viss blogglossning när jag blev heltaggad av en artikel om Ansiktet - en ung svensk soulgrupp som jag inte hört talas om förut. Men några iPad-ryck senare kunde jag verifiera min initiala glädje. Jag har alltid haft ett varmt hjärta för soul på svenska - kanske för att det är så ovanligt med bra låtar OCH bra texter, som inte blir helt ostiga.

Videon till Ansiktets nya alster X är inte en gnutta mindre än lysande - jag har aldrig sett så'n humor och självdistans i en soul-orienterad musikvideo tidigare. Se hur många namn du kan droppa. Och le igenkännande till sångtexten. Eller? :-)

Dave will tear us apart

Det har börjat rycka i Depeche-tarmen igen, så jag satt och slösurfade på Youtube och kom över denna lilla pärla som känns som den bästa låt som DM aldrig gjorde.
Har storögt tittat på klippet på repeat, och inser att Dave är den perfekta tolkaren av Ian Curtis spöken. Dave är ju dessutom strået vassare än Ian - han var ju dödförklarad men kom tillbaka... Spooky. Dessutom ser han klädsamt råsliten ut i detta klipp.

PS DM kommer med ett stort knippe nyremixade låtar nästa vecka. Köpläge! Det blir CD denna gång :-)

Lloyd!

Lagar mat, dricker rödvin och lyssnar på gammal vinyl. Det här är ju fortfarande så bra att man tappar andan! Förstår inte att jag inte lyssnar på Lloyd varje dag, varje timme, varje minut - jämt!

Lloyd Cole - man enough

Pophypnos

Det var längesedan jag satt med så mycket gråt i halsen när jag lyssnade på pop, men Elbow har den säregna förmågan att plocka fram just detta hos mig. Bländande vacker, gåshudsalstrande, pretentiös och pompös. Konstpop från England när den är som bäst. Pophypnos, helt enkelt.

Aloe is the new Blacc

Aloe Blacc. En relativt ny bekantskap inom den muskgenre där jag letar med lykta, men där jag alltför sällan hittar rätt. Retrodoftande soul med svärta och allvar. Som Al Green, Bobby Womack, Teddy Pendergrass, Marvin Gaye, Aaron Neville, Donny Hathaway och Anthony Hamilton. Aloe Blacc förvaltar och förnyar detta arv med glans på sin nya skiva. Så torka svetten ur pannan och digga dessa nya vax. Aloe is the new Blacc.

Ljudpatent

Sitter fortfarande lite i ett rosaskimrande musikmoln efter måndagens konsert med Sade i Köpenhamn. Har väntat på denna konsert sedan 1988! Kort och gott så var det helt fantastiskt! Sade är ju ett av dessa band som slog igenom på 80-talet, men som tack vare sitt unika jazzsoul-doftande sound inte lider av sin historia. Trots det så var jag lite orolig att konserten skulle kännas som ett skoldisco från åttonde klass, fylld av patetiska "moves" och ärrade hits. Så skönt då att jag hade alldeles fel. Sade levererade varje minut av konserten, och jag trodde inte att jag hade saknat Stuart Matthewman's saxofon så mycket. Jag måste också ge tummen upp till 52-åriga Sade Adu själv - en riktigt power woman, som man fortfarande är så där lite småkär i men som man fortfarande aldrig skulle våra gå fram till med risk för att inte vara cool nog och stå där med tunghäfta.

Med tanke på Sades unika sound så fick det mig att fundera över detta med "ljudpatent" - det kanske är så att vissa ljud som varit extremt viktiga för popens utveckling skulle vara möjliga att patentera så att upphovspersonerna kunde få någon form royalty när de kopieras av andra popnissar med lägre kreativ ribba. Jag tänker på exempel som Robert Smiths röst, Johnny Marrs gitarrslingor, Peter Hooks basgång och Phil Collins trumma. Och så förstås Sades mix av falsksjungande röst, slick saxofon (i alla fall på 80-talet) och sensuellt midnattsblått soulsväng. Här kommer tre "ljudpatenterade" låtar som knäckte i måndags. Take it away.

Onsdag är lilla lördag.

Sitter och plockar ihop lite musik inför lördagens gästspel på Debaser Medis i Stockholm. På scenen ser vi Det Vackra Livet och Amanda Mair som jag tipsat om här tidigare. Där emellan är vi ett glatt gäng som turas om att klia skivor. På skivtalriken kan ni bland annat förvänta er följande:

Blood Orange - Dinner


Yuksek - On A Train (The Magician Remix)


Is Tropical - The Greeks


Holy Ghost! - Wait & See


Planningtorock - The Breaks

Nytt på Labrador

Tillbaka i Sverige efter en veckas turistande på det klassiska charterresmålet Kreta bjuder jag på senaste nytt från det svenska indiebolaget Labrador. I pressreleasen beskrivs Amanda Mair som en ung Dusty Springfield producerad av Kate Bush. Och visst finns det likheter!

House - Amanda Mair

Sommarsingel

Sommaren närmar sig och det är dags att vaska fram den där ursköna singeln som ska "plåga" oss genom juni, juli och augusti. Gärna med den positiva kolsyrade känslan "En förmiddag i flipflops på stranden med en nyöppnad Zingo i näven".

Här kommer mina två första kandidater. Tokfavoriterna Junior Boys med deras nya singel Banana Ripple och nyfavoriten Chad Valley med Up And Down. Oh yes, känn solen i ansiktet och sanden mellan tårna.

Värmen är här!

Och det firar vi med två "förstasinglar"! Först ut är The City från Patrick Wolfs kommande album Lupercalia. Lite mer åttiotalsdoftande och tillrättalagt än vad vi är vana vid...Därefter överraskar oss Dev Hynes (från Lightspeed Champion och Test Icicles) med en en sjutummare från nya projekt Blood Orange. Fullängdare senare i sommar. Pop on!

Patrick Wolf - The City


Blood Orange - Dinner

Underskattad indiepop för medelålders män

Jag har alltid gillat Andreas Mattsson. Ända sedan Popsicles sockersöta popsnickerier med tidsenligt distade gitarrer och falsettsång i början av 90-talet. Jag gillar hans känsla för den direkta pophiten invävd i lagom indie-smakande arrangemang. Jag törs nog påstå att Andreas Mattsson är (en av) Sveriges mest underskattade popartist, men jag får en känsla av att han vill ha det så.

Anyway, hans nya Parklands är ofrånkomligt euforiskt gåshudsbra indiepop. Så var det sagt. Lyssna nu!

Orginalet

Och på tal om Midlake - en låt lika fantastisk nu som då den släpptes! Det är bara att odla ut skägget och sjunka ner framför lägerelden.

MIDLAKE - ROSCOE

Skogshuggarpop

Ger mig lite Midlakevibbar. Gillart!

Wim - See You Hurry

Dagens påskägg

Vad får man när man blandar lika delar Lykke Li och Bat For Lashes? Jo, Vanessa med Grimes. Glad Påsk!

Grimes - Vanessa

New George

Jag blir tvungen att lägga upp George Michaels nyinspelade cover på New Orders True Faith. Jag har fortfarande inte bestämt mig om den är genialisk eller om han slaktar syntklassikern. Under tiden som jag försöker bestämma mig, så är detta den låt som snurrar mest på repeat för ögonblicket, så den har uppenbarligen vissa kvaliteter (t.ex röstförvrängningen med Vocoder'n. Nice). Nog snackat. Här är två sköna versioner att botanisera bland - original för loungen och remix för dansgolvet.

PS Det slår mig som en smula underligt att varken jag eller Bengan hyllat New Order bloggmässigt än...

Musik till Milano

Jag var och hängde på Milano Design Week förra veckan för att gnugga mig mot designers, snygga möbler och coola installationer. Och jag måste säga att Milano inspirerar. Allt är lite coolare, lite snyggare, lite mer välklätt, lite mer genomtänkt, och med mycket större solglasögon i Milano än i resten av världen. Jag hittade min nya frisyr på några coola killar i tunnelbanan. Efter frisörbesöket i fredags insåg jag att jag redan haft denna frilla – 1985 mitt emellan Howard Jones och Depeche Mode… Jag förstår verkligen att Italien är världens mest kopierade begrepp, om det gäller möbler, inredning, kläder, bilar eller mat.

Då Italien inte leder popmusikligan (trots Eros Ramazzotti och Laura Pausini) så vill jag hylla Milano med tre alltid mycket välklädda killar som, när det begav sig på 80-talet, cruise’ade på en våg av cool, när resten av popvärlden slets mellan antingen spandex och hårspray eller syntlugg och ballongbrallor. David, Bryan, Robert – take it away.

Puss på dig!

Har du precis gått ur idet? Kisar du mot vårsolen och borstar dammet ur pälsen med en lätt ångest gnagandes i magen? En ångest som bottnar i stress över att ha missat massa bra musik medan du låg och trynade i vinterdvala? Lugn, bara lugn. Vi fixart!

Kisses - Kisses


Kisses - People Can Do The Most Amazing Things


Kisses - Bermuda

Robyn stavas Respekt

Jag är såå nöjd med min popinsats i helgen. Man är ju popfarsa, och det delas upp i pop och farsa. Oftast får pop-delen stå tillbaka för farsa-delen, men i helgen prickade jag in Robyn två gånger; såväl TV-konserten på fredagen som dokumentären på lördagen.

Jodå, jag har alltid varit en fan av Robyn, men hade nog svårt att på 90-talet erkänna en blond tonårstjej med page iförd pyjamas som sjöng en retramsa över ett soulbeat (Om man lyssnar in på singeln Do You Really Want Me, så hör man ju att det är Du kan inte ta mig – nananananaaana). Jag kom ut ur Robyn-garderoben i samband med hennes finfina soulsamarbeten med Blacknuss Allstars och Christian Falk. Och sedan hennes återuppståndelse 2007 med With Every Heartbeat så står jag på barrikaderna. Robyn gör precis allt rätt, med en exceptionell fingertoppkänsla för pop, stil, PR och kreativa samarbeten. Dessutom med eget skivbolag och med full kontroll. Respekt.

Jag har redan köpt biljetter till sommarkonserten på Sofiero i juli. Nu hoppas jag att Robyn förvandlar slottsparken till sommarens största klubb. Vi ses på dansgolvet! Tills dess, här är några sköna klipp.

Hvornår smager dansk pop bedst?

Hvergang! Då jag sedan länge är lite halvinsyltad i Danmark, så känner jag ibland att den danska musikscenen går Sverige förbi. Vi sitter där med våra våra grunda danska musikreferenser i form av Sanne Salomonsen, Kim Larsen, Aqua och den danska EM-låten "Vi er röde, vi er hvide"... Allt detta är ju i och för sig helt riktigt dansk musik, men det känns som om det är dags att komma vidare. Jag tänkte därför ta mitt popansvar och göra en skandinavisk kulturgärning genom att promota ny dansk popmusik som får det att gåshudas lite grann.

Först ut är Oh Land som består av Nanna Öland. En lysande artist som i Sun Of A Gun låter som en lyckad korsning mellan Lykke Li och Madonna. Låten smittar lika snabbt som förkylning på dagis.



Det andra klippet kommer från Camille Jones - en riktig liten klubbstjärna. Hon har en uppsjö av dansanta, lite sneda låtar, där jag kan höra många Yazzo-ljud klinga igenom. Jag har valt I Am - en lite lugnare låt som kan passa popfarsorna därhemma. Håll med om att introt och Dalmatinern i svartvitt känns 100% Vince Clark.

Det Vackra Livet

Så fantastiskt bra! Så oändligt vackert. Blir inte det här stort så är världen upp och ner. Själv kan jag bara kapitulera.

Det Vackra Livet "Viljan"


Det Vackra Livet - Kristallen (Live Nyhetsmorgon 2011)

Killar som kan

Jag känner mig generös ikväll, så jag strör på med ett inlägg till. En sidoeffekt av att slösurfa Glee-klipp på Youtube är att man dyker över en massa annat mer eller mindre relevant. För en gångs skull så hittade jag två talanger som är en sorts pophybrider i skärningspunkten mellan American Idol, Youtube, gör-det-själv-produktion och Glee. Låt mig få presentera Nick och Sam. Håll med om att man blir lite avundsjuk på talangnivån de här killarna ligger på när de tar sig an Journey respektive MJ.

I've been Glee'd

Utan att riktigt märka vad som hänt så har TV-fenomenet Glee smugit sig på mig medan jag lullat omkring därhemma med disken eller tomburkarna. Vi har inte riktigt tittat på Glee eller på nå't sätt följt serien, utan som mest har jag nog snappat upp 30-40 minuters aktiv tittartid, fördelat på flera avsnitt. Och på denna relativt korta tid så har jag blivit en så klistrig tillhängare att jag hängt lite väl länge över Glee-klipp på Youtube och skapat min egen Glee mixtejp på Spotify.

När jag var ca 14 år så var Fame det viktigaste på TV. Jag var Leroy, och jag ville inte missa ett enda avsnitt. Jag tror att Glee är den arvtagare jag saknat till Fame, och jag kan märka att jag får samma lust att sjunga och dansa som på Fame-tiden.

Det som fick mig att skriva detta inlägg och blotta min kanske lite för stora Glee-fiering, med tanke på att jag inte är en 14-årig skoltjej, var klippet då ett killgäng sjunger Train's slagdänga Hey soulsister så nackhåren reser sig. Jag ville verkligen vara en av dem.

Glee's framgångskoncept med ett antal lätt nördiga, svårt osäkra tonåringar som på ett demokratiskt sätt sjunger sig igenom avsnitten via snygga kvasi-acapella-versioner på nya och gamla hits är klockrent. Vilken popfarsa som helst kan väl identifiera sig med en osäker tonåring. Här kommer tre exempel som knäcker!

Solfaktor

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Ja, det är inte utan att man är lite uppåt idag! Detta tack vare en överdos solvitaminer. Efter ett sista snöfall i söndags har vi inte haft annat än sol sol sol på vår skidvecka dag ut och dag in i sex hela dagar - detta i ljuv kombination med knallblå himmel, finfin snömängd och lagom kallt. Skämmigt bra, faktiskt. Förutom det, så har vi gått in i den så viktiga vårmånaden mars, som bl.a innehåller det oumbärliga skiftet till sommartid. Finally!

I mitt momentana glädjerus så tänkte jag hylla solen med några låtar: en käck, en flummig, och en mystisk (som nog egentligen inte handlar om solen, utan om dig och livet...).

Vi startar med den käcka. Och ingen kan leverera en käck låt bättre än Katarina and The Waves. Just det - Walking on sunshine. Såå 80-tal. Såå tokglatt!


Sådär. Dags för den flummiga från den lätt förbisedda "chill out"-gruppen The Beloved. Med Sun Rising kan det inte bli mer Ibiza, fast i Båstad då'ra.


Avslutningsvis, den mystiska. Solkräm med Rikard Wolff, där han gör en svensk version av Everybody's Free (To Wear Sunscreen). Har aldrig riktigt gillat RW förrän jag hörde denna "installation". Lyssna, begrunda, ta till dig... Och glöm inte solkräm.


SUNNY SIDE UP!

Dr Jekyll and Mr Hyde

Jo, jag vet. Man kan lätt tro att jag enbart lyssnar på blek, anemisk indiepop och electronica. Skapad av unga män och kvinnor med dålig hållning och en fäbless för konstgallerier och roliga glasögon. Men så är faktiskt inte fallet och här kommer beviset. Eller rättare sagt bevisen. Två av mina stora favoriter: Killah Priest och Jedi Mind Tricks. Yo!

Killah Priest - Profits Of Man


Jedi Mind Tricks - Exertions

Systemskifte

Sitter uppe i de norska fjällen, och väntar på att det ska sluta snöa. Alla andra i familjen sover, och då passar det ju bra att gerilla-blogga lite grann. Inser att några viktiga systemskiften har skett i mitt liv på sistone vilket innebär att pop-framtiden ser ännu ljusare ut.
Skifte 1: Jag gav mig själv en DJ-anläggning i 40-årspresent. Äntligen! En Numark CDMix2 med ett par grymma aktiva högtalare till. Detta schabrak står i ett Montana-skåp nere i vardagsrummet/köket, så nu mixas och dansas det friskt i princip närsomhelst. Det finns alltid tid till att klippa 3-4 låtar. Min femåring börjar redan visa DJ-talang.
Skifte 2: Vi skaffade en iMac i höstas. Älskar den som ett barn. Vad tog mig så lång tid?
Skifte 3: Hittade via en Jan Gradvall-krönika till www.letsmix.com och mixtape'aren Lisa Ehlin. Detta är vid sidan av Youtube den mest oumbärliga källan för musikletande och sköna mixar. Har som målsättning för 2011 att lägga upp den första egna popfarsa-mixen.
Skifte 4: Skrotade min Blackberry och fick nyss en iPhone som arbetsmobil. När Bengt hörde om att detta skulle ske, så sa han att (and I quote) "det kommer att förändra ditt liv". Stora ord från en vis man - jag var inte helt övertygad, förrän...
Skifte 5: ...jag blev "Spotify'ed". Dagen efter iPhonen landade på mitt skrivbord gick jag hem och signade mig på ett premium-abonnemang. Ojojoj - nu förstod jag vad B menade med livsförändrande upplevelser. Ny musik överallt hela tiden. För 99 kr i månaden. Jag har blivit frälst! Eller som Media Markt säger: "Allt annat känns puckat"!

Vi lever onekligen i en förändringens tid av stora och små skiften. Jag vill fira dessa skutt med fyra noga utvalda, skönt mystiska, låtar som jag snott med stolthet av Lisa Ehlin. Och glöm inte att lyssna på hennes mixtapes på Letsmix.com.

Sinner DC: The Medium is the Message (Rone Remix)


Cop Magnet: Thinking higly of you


Ghostpoet: Cash and carry me home


Museum of Bellas Artes: Days ahead

Äntligen!

Dom är tillbaka!

Bob Hund : Popsång (mot min vilja)

Träningsvärk

Så låter vi fjolårsdebutanterna Cloud Control från Sydney och San Franciscos nya stoltheter Dominant Legs ta och avrunda veckan åt oss. En vecka som för min del bland annat innebar en plötslig insikt om att det inte är samma sak att åka bräda som att åka skidor. Och att det är svårt att lära gamla hundar att sitta... God natt!

Cloud Control - There's nothing in the water we can't fight


Dominant Legs - Clawing Out at the Walls

En short list för 2011

Sugen på lite nytt i hörlurarna? Här kommer en short list med tre fantastiska popakter att se upp för 2011.
Janelle Monaé - den perfekta hybriden mellan Prince och James Brown. Zola Jesus - en Kate Bush för 10-talet. Åsså Lykke Li - en skev Robyn för finsmakare.
I korthet tre grymma artister med en kantig attityd och ett tajt sound som roar och oroar - and I like what I hear. Nog sagt - dags att lyssna in:

Janelle Monaé med Tightrope (live på Letterman)


Zola Jesus med Seatalk


Lykke Li med Get some


Grrrl power

Howard Jones - min första kärlek

Jag har läst någonstans att hur man upplever musik i nedre tonåren inte på något sätt kan jämföras med det vuxna, beräknande, rationella, jämförande sättet att uppleva musik. Som tonåring så har man i princip ingen referens, man letar efter identitet och "drabbas" av artisten och musiken på ett totalt emotionellt och ofta ett holistiskt plan där man lever, andas, äter och inte sällan våndas artisten. Man vill vara artisten nästan till varje pris, och man är beredd att göra ganska stora uppoffringar för att nå dit. Det resultat man uppnår är oftast att man blir en tafatt, blekingsk avart av artisten.

När jag var 12-13 år så fullkomligt drabbades jag av Howard Jones - syntsnubben med den festliga, tvåfärgade frisyren som stod inramad av alla sina syntar på scen. I yngre år hade jag köpt eller fått skivor med Abba, Gyllene Tider och Noice - men då var jag alltför ung för att bli sådär passionerad runt det. Med Howard Jones var allt annorlunda. Mitt första minne är när han uppträder på Måndagsbörsen i TV1, helt ensam på scen med sitt syntbatteri och levererar What is love. Och jag var helt fast.

Tiden efter denna historiska händelse är en ung mans tappra försök att uppgradera sin personlighet med virrvarr av nya, skeva syntkläder, ny tvåfärgad frisyr med tofs i nacken, massinköp av Howards debut-LP (Human's Lib) samt alla maxisinglar i olika utgåvor och så förstås konserten på Erikdalshallen - min första popkonsert. Klassiskt.

Allt som inte var hårdrock 1983-86 definierades i OKEJ som synt, även om det bara innebar att de använde en synt. Jag var också starkt influerad av Depeche Mode (som gick om Howard Jones som den viktigaste inspirationskällan redan 1984 med Some great reward-LPn). Andra viktiga källor i periferin var DAF, New Order, Ultravox, Eurythmics, Thompson Twins, Spandau Ballet (ja, de använde en synt men de var inte synt, möjligen new wave), Duran Duran, Alphaville (vilken debutskiva . Klassisk!). Men ingen av dessa artister hade den där påträngande helhetsinfluensen som Howard.

Min kärlek för Howard avtog ganska snabbt. Han gjorde en helt OK andra LP, även om han frångick det för mig så viktiga konceptet att han var helt ensam med syntarna på scen (flankerad av den skumme mimdansaren Jed...) - det kändes unikt. På LP 2 hade han tagit med en basist och en trummis. Helt ärligt, va'fan blir det? Thompson Twins?

Anyway; jag vill ge en helgjuten, helärlig hyllning till min första musikkärlek - den första artist som jag trånade efter att bli. Jag tycker att hans singlar från första LPn håller sig fräscha än idag. Så här kommer en klassisk trio: New song, What is love och Pearl in the shell.

Hatten av för Howard!

New song



What is love


Pearl in the shell

Eller varför inte lite inlagda Breakdance-delikatesser?

Bengan!

Jag blev så inspirerad av ditt Electric Boogie-inlägg, så jag fyller på direkt med några klassiska breakdance-alster från när det begav sig 1983 då de enda svenska musikmedia överhuvudtaget var Tracks med Kaj Kindvall på P3, Bagen med Cia Berg på SVT (helt ärligt - vad var det egentligen?) och OKEJ på Pressbyrån. Det känns som electric boogie/breakdance-kulturen räddade oss och satte en hel åttiotalsgeneration i brand.

I am proud to present The Rock Steady Crew och Breakmachine. Kolla speciellt in killarna i Breakmachine - här har du några som vet hur man drar en backspinn på en tillplattad flyttlåda utan att få brännmärken :-)





Break On!

Får det lov att vara en Electric Boogie?

Seså, nu släpper vi loss och pumpar järnet som vore det 1984 än en gång. Electric Boogie, The Robot eller Break Dance - du väljer stilen. Det viktiga är att du lyfter rumpan från tv-soffan. Det är ju ändå lördag kväll!

Man Parrish Featuring Freeze Force - Boogie Down Bronx.


Newcleus - Jam on it


Rock on!

Wake up! It's a beautiful morning :-)

Snart, alldeles snart är januari över - årets längsta och fattigaste månad alla kategorier. Morgonarna kommer att bytas från nattsvarta famlandes efter den ettriga väckarklockan till ljusare, loungeigare med mer aptit på livet.

Jag har i ett rus av C-vitamin redan samlat på mig soundtracket till dessa efterlängtade, solindränkta, klichéfyllda Fritidsresor-morgonar fyllda av caffe latte, nypressad apelsinjuice och överskott. Häng me´!

Vi vaknar upp till skönt avslappnade Rushing to paradise med House of House. 13 minuters positivt uppvaknande.



Mellan latten och surdegsskivan med hemmagjord marmelad skiftar vi över till alltid übercoola, alltid rykande aktuella Chaka Khan med Ain't nobody i en skönt meditativ mix, signerad Frankie Knuckles.



Så avslutar vi och rundar av med Rebecca & Fiona's lysande The luminary ones.



Wake up! It's a beautiful morning!

Söndagsångest?

Tre sköna spår att skölja bort söndagsångesten med. Tiësto gör arena-rave av Ladytrons melankoliska electropop and i like it! Nu dansar vi in den nya veckan!

Cold War Kids - Mine Is Yours (Passion Pit Remix)


Ladytron - Ace Of Hz (Tiesto Remix)


MNDR - "Cut Me Out"

The World Is Yours

Ett av de senaste årens mest hypade band är tillbaka. Den 1 april släpper Glasvegas sitt nya album EUPHORIC /// HEARTBREAK \\\ och den 7 mars står dom på Kägelbanan i Stockholm. Nedan bjussas på ett första smakprov från kommande skivan!

Glasvegas - The World Is Yours

We hate it when our friends become successful

"We hate it when our friends become successful" sjunger Morrissey cyniskt men kunde i det här fallet inte ha mera fel. Fantastiskt produktiv och med en otrolig känsla för melodier (och därtill en väldigt bra vän) förtjänar kompisen J all uppmärksamhet och framgång. Nedan exempel från samtliga för tillfället pågående projekt. Enjoy!

The Legends - He Knows the Sun


Humdrum - Pallers


Club 8 "Whatever you want"


Acid House Kings - 7 Days


The legends - you won


Club 8 - Love in December

Sent ska Håkan'arna vakna

Jag har försökt värja mig mot Håkan Hellström in i det längsta. Hävdat att han är alltför populär, indie-folklig, Göteborgsk och "vanlig". Jag har hållt honom på avstånd i närmare ett decennium; följt honom med försiktighet. Som den farsa jag är så köpte jag hans samlingsalbum i höstas på ICA Maxi - mitt emellan blöjor och broccoli (kan det bli mer popfarsa? Samling. CD. ICA.) - och gillar det jag hör. När han så slår alla kritiker-rekord i höstas med sitt nya album så kör det helt fast för mig. Han kan omöjligen vara så bra som ALLA säger.
Min kompis Henrik som är en 40-plussare är hopplöst upp-över-öronen tonårsförälskad i Håkan, nästan så det blir pinsamt. Henrik har tjatat om Håkan sedan 2000. I höstas såg han Håkan först i Göteborg för att sedan se honom i Köpenhamn. När jag frågade varför två gånger, så hävdade Henrik att "Scandinavium och Vega är ju helt olika konsertlokaler". Jag tror att Henrik egentligen vill vara Håkan.
Anyway, till slut kan jag inte hålla emot längre. Tidigare i veckan hänger jag i en begagnad skivbutik där de kör Håkan-propaganda i högtalarna. Som en Pavlov-tränad hund köper jag Håkans nya och inser att den är riktigt rikigt bra. Han har förmågan att fånga något viktigt i tiden, och han får det att svänga. Verkligen svänga. Håkan har sitt helt egna sound, och jag tycker att han dominerar mycket mer i de snabba låtarna än i balladerna, som lätt blir allför pretentiösa och Evert Taube.
Så efter ca 10 år har jag abdikerat mot Håkan, inser att jag nog alltid gillat honom i smyg. Han är unik i sitt slag, om han är på rätt humör så är han faktiskt Sveriges funkigaste artist, och jag trummar frenetiskt mot mitt högerlår när jag hör följande tre låtar i bilen. Håkan är kanske till och med Sveriges svar på Prince? Fundera på den, du (É du gó, ellé?).