Guilty pleasures - dax att komma ut ur garderoben (part 1)

Att vara popfarsa innebär att man då och då ska ska ta sitt ansvar att utbilda blivande popfarsor inom musikens vackra värld. Idag handlar utbildningspasset om att våga "outa" sina musikaliska guilty pleasures - det är antagligen så att vi är många popfarsor därute som har samma eller liknande popsynder väl undangömda i garderoben. Det är dags att släppa in solljuset, damma av dem och ge dem den upprättelse de så väl förtjänar.

Jag ägnar detta inlägg åt tre tunga popsynder från 80-talet som jag inte kunde stå upp för när det begav sig, men som formade min musiksmak för framtiden.

Först ut är Wake me up before you go-go med Wham från deras stabila andra album Make It Big. Som tonårig kille så var det inte helt rumsrent att digga flickidolerna Wham. Sett i backspegeln så har dock George Michael gjort mer för popen på 80- och 90-talet än de flesta. Jag såg hans 25 Live-konsert på Scandinavium för några år sedan, och det var det bästa discot jag varit på.



Andra popsynden är Never gonna give you up med Rick Astley; Stock Aitken Waterman's största soulröst. Ricks inlevelsefulla, "feta" röst kombinerad med hans rena, barnrumpe-preppy stil fick oss alla att undra om han verkligen sjöng eller bara var en snygg omslagskille. Ja - han sjöng! Och som han sjöng. Men det var känsligt att gilla Rick på 80-talet. Efter sin massiva första skiva, så kom han aldrig riktigt igen. Han lär ha flyttat till Danmark, och jag såg honom framföra en medley-live på sina tidiga hits i ett talangprogram förra året. Fortfarande knäckande bra. Och nu vågar jag säga det...



Sista popsynden för idag får bli en av 80-talets bästa popakter: A-ha med deras andra hit The sun always shines on TV från debutalbumet Hunting high and low - ett nyskapande popalbum sprängfyllt med hits. Dessvärre för cred'en var A-ha ett mycket tvålfagert gäng med Morten Harket i spetsen som konstant figurerade i idoltidningen Okej. Dessutom blev deras musikaliska insats överskuggad av den nyskapande tecknade videon till Take on me. Detta gjorde att det var ocoolt att gilla A-ha, så jag fick smyga med mitt beundrande. A-ha jämfördes på den tiden orättvist med Bros (antagligen för att de båda var positionerade som trehövdade popband). Men medan Bros försvann med första singeln så har A-ha hållt en hög, konsekvent kvalitet i över 20 år. Jag vill sträcka mig till att påstå att det finns ett speciellt A-ha sound som fortfarande gäller. Så jag tvekar inte längre att backa upp gutterne från Norge.