Ett knippe vårblommor

Våren är lååångt från Skåne ännu, men jag fokuserar på att komma in i mars och så är man nästan där. För att förfira vårens lycka har jag plockat på mig ett knippe poplåtar som har det gemensamt att de framförs av begåvade unga kvinnor - från Sverige, Danmark, Skottland och USA. Och här sitter jag, 41 år gammal och funderar på var min popkarriär tog vägen...

Amanda Mair - sjukt bra! 17 år och redan en klassiker. Kate Bush kan pensionera sig nu. Grattis, Amanda. Och grattis Labrador.


Emeli Sandé - älskar trumbeatet i denna ljuvliga poppärla. Och hennes frilla!


Aura Dione - det tagna namnet låter som en porrstjärna, men vilken fjäderlätt låt med toner av Sophie B Hawkins, eller?


Lana Del Rey - nu har jag parkerat tanterna Nancy Sinatra och Emmylou Harris för denna truliga youngster


Lisa Werlinder - Monica Z ekar vidare barfota på Norr Mälarstrand

Whitney R.I.P

Det var kanske inte helt oväntat med hennes track record att ikonen Whitney skulle lämna jordelivet redan vid 48, men det gör det inte lättare. Flashback: jag var 15 år, återinflyttad till Blekinge-hålan Olofström, och hittills uppfödd på den motsägelsefulla blandningen av synth och heavy metal. Whitney var den första soul-orienterade artisten som verkligen gjorde en skillnad för mig. Ja, Michael Jackson hade slagit världen med häpnad ca 3 år tidigare med Thriller, men jag köpte aldrig skivan. Det var Whitneys aprikosfärgade LP som jag trånade efter nere i skivhyllan på Domus, och så småningom köpte. Hon (eller producenterna) färdigställde den perfekta bron av kommersiell svart popsoul till en vit medelklass; den som Motown hade påbörjat redan på 50-talet.

Så jag vill nog påstå att Whitney plogade upp soul & R&B-fåran i min musikvärld för att ge plats åt en uppsjö nya hjältar. Jag följde henne tätt till och med filmen Bodyguard, och där nånstans tappade vårt förhållande fart. Genom 90-talet uppskattade jag några enstaka singlar och album, för att sedan mest förundras över hennes destruktiva livsstil.

Glädjande nog så var hennes comeback-album härom året absolut lysande med Frankie Knuckles remix ”Million Dollar Bill” som kronan på verket; men på turnén höll tydligen inte hennes röst måttet. Så det var kanske tur att jag inte köpte några konsertbiljetter i alla fall.

OK, så livet går vidare utan Whitney i livet men hennes musikinsats kan inte förringas. Jag kommer nog spela extra mycket Whitney den närmsta tiden. R.I.P, Whitney.

Soul On!

Gammal är äldst

I torsdags var det dags att bättra på sin tinitus. Front 242 var i stan och ska jag vara ärlig hade jag inga större förväntningar. För mig betydde de som mest under andra halvan av åttiotalet och mitt intresse svalnade betydligt när dom bytte skottsäkra västar och rökgranater mot träningsoveraller och glow sticks. Hur som helst, jag måste erkänna att dom knockade mig totalt. Med ett pärlband av starka låtar och en återgång till sitt gamla sound visade dom var skåpet ska stå. Dom sopade helt enkelt mattan med allt och alla som försöker göra anspråk på EBM-tronen.

Synth on!

Take One


Controversy Between


Operating Tracks


No Shuffle


Headhunter


Tragedy For You


Quite Unusual


Master Hit


Body to Body

Röd is the new black

Det är bara att gratulera Kapten Röd. Detta är det bästa jag hört på svenska på senare år. Grymt skön raggamuffin-swing som rycker i hela kroppen - som om Håkan Hellström goes dancehall.
Jag spontandansar med 3-åringen hemma på köksgolvet, och högen av odiskade tallrikar känns mycket mindre nu.

Ragga On!