80-talet 2.0 - del 2

Jag håller med Benke om att 80-talets musiknyanser dyker upp i många olika sammanhang den senaste tiden - och då känns det lite "vuxet" att kunna säga "Jag hörde det där när det var Bronski Beat". Som sagt, gammal och ung samtidigt.

Här är mina klipp från sistone som fullkomligt osar av Bronski Beat, Dead Or Alive (La Roux), Hall & Oates (Fibes, Oh Fibes) och Prefab Sprout (The Sonnets), Wham, Katarina & The Waves (Alphabeat). Fullkomligt lysande hyllningar. Steal with pride, som vi brukar säga. Håll till godo.

Konsertångest

Medan Bengan smashar nyhet efter nyhet så tröskar jag runt i mitt 80-tal… Det finns en handfull ikoner som jag har på min konsertönskelista. Idoler jag ännu inte hunnit uppleva live, och som jag inte riktigt vet ifall de är på eller av. Detta kan skapa en lätt konsertångest i och med att det är väldigt osäkert om de någonsin kommer att uppträda igen. David Bowie, Everything But The Girl, Talking Heads, Sade och Kraftwerk ligger i topp på denna önskelista.

Förra veckan fick jag så reda på att Sade är på turné i mina hemtrakter till våren. Musikälskaren i mig sa ”YES!”. Popfarsan i mig sa ”Säkra barnvakt, ta med frun och hoppas på att barnen håller sig friska.” Några musklick senare hade jag köpt två konsertbiljetter, vartefter jag drabbades av ännu en konsertångest (dock en ny typ): en kombination av gåshud över att jag ska hänga med coola Sade blandat med pengaångest över att jag lagt ut mer på dessa biljetter än vad jag någonsin tidigare betalat för konsertbiljetter (festivalbiljetter inräknat).

Nu har ångesten lagt sig och jag ser fram emot att njuta av en av världens coolaste soulröster, som dessutom är den enda artist jag känner till som kan sjunga falskt och ändå får det att låta bra. Smooth Operator, Your Love Is King, Jezebel… Mmmm…
Jag återkommer med en inspirerad fan-rapport efter konserten. Till dess, njut av mästerverken Sweetest Taboo och Bulletproof soul. Aaahhhh.

Vilken vilde!

Nu känner jag mig så där givmild och lite tokig igen. Två inlägg på raken! Det, ni! Men Wild Nothing, dagens fynd, förtjänar faktiskt ett eget omnämnande. Till alla fans av The Smiths (eller för den del, twee is största allmänhet) - håll tillgodo!

"Wild Nothing is 21-year-old Blacksburg, Virginia songwriter Jack Tatum (aka Jack And The Whale aka a member of Facepaint). Yeah, another one man band. But no, not just another one man band. Instead of doing the fuzzy lo-fi thing, Tatum wraps his elastic voice in a dramatic dream-pop haze. (Or in a song like "Live In Dreams" you hear bedroom Marr and Moz.) In an interview he mentions the Cocteau Twins along with Shop Assistants, My Bloody Valentine, and, yes, the Smiths (plus the Radio Dept. and other Swedish pop-makers) as influences"

Vultures Like Lovers - Wild Nothing


Bored Games - Wild Nothing


Wild Nothing - Quiet Hours

Nä, men se goddag!

Ny dag, nya bekantskaper. Det har varit en bra musikdag idag. Många timmars tågresande har uppmuntrat till ett ordentligt botaniserande på nätet. Låt mig presentera några av mina nyvunna vänner:

Med en röst som placerar sig någonstans mellan Springsteen och en ung Dylan och med ett lunk som för tankarna till en tidig Josh Rouse ger The War On Drugs löften om en lång och varm bekantskap.

The War On Drugs-Coming Through


Glasser bjuder på melodisk elctropsykadelika med starka vokala insatser och lovar att stå för underhållningen på nästa efterfest (som om en popfarsa någonsin skulle orka gå på, och än mindre anordna efterfest...).

Glasser - Home


Mörka, skeva och med ett buttert muttrande om att dom skulle legat på 4AD om året hade varit 1987 presenterar sig Burzinski lite trevande. Ganska snart står det dock klart att det här är ett gäng man kan lita på.

Burzinski - Here

80-talet 2.0

Som popfarsa är en vanlig kommentar "Jo, visst är det bra MEN jag har hört det förut...". Och visst känner man sig både gammal och lite tråkig när man yttrat de orden. Men det gör dem inte desto mindre sanna. För allt går i cykler. Här kommer ett gäng sköna låtar som dock alla har lånat från mitt favoritårtionde - åttiotalet. Pop on!

Parallels - Reservoir (Studio Session)


College feat. Minitel Rose - The Energy Story


Monarchy - The Phoenix Alive


Shy Child - Disconnected

Vecka 42

Nå, så vad har då egentligen snurrat i min iPod veckan som gått? Jo, som vanligt lite gott och blandat. Warpaints sköra och lätt desperata Undertow har skapat ett eget litet universum att befinna sig i när jag har passerat larmet kring t-centralen, Familjens snärtiga basgångar har fått mig att öka på stegen mellan City Terminalen och kontoret, och NightWaves cover på den gamla Phil Collins dängan (vid 3:29 lossnar det ordentligt = nice) har varit det perfekta soundtracket på bussen på väg hem genom mörkret och över broarna ut mot Värmdö. Bland annat. Enjoy!

Warpaint - Undertow


Familjen - Det var jag


NightWaves - In The Air Tonight

Sitter som en smäck... del 2

Vad ska man säga? Jag känner mig generös ikväll. Ytterligare ett inlägg! Hittade precis remixen av Crystalised med The XX och det fick mig att tänka på att orginalet gick på repeat i huvudet för några dagar sedan. Här serverar jag dig båda två på ett silverfat. Det är så här en remix ska låta!

The XX - Crystalised


The XX - Crystalised (Dark Sky Remix)

Sitter som en smäck...

Tänkte bara passa på att dela med mig av en låt jag haft i huvudet hela dagen. Lyssnade på den i morse på väg till jobbet och sedan satt den där. Som ett tuggummi under dojjan... Och på fredag kommer han hit Ariel! Debaser. Kan nog bli kanon!

Ariel Pink's Haunted Graffiti - Bright Lit Blue Skies
javascript:void(0)

Backträning i tre akter

Kärnan med den här bloggen handlar ju om att försöka förmedla vår kärlek till de viktigaste, mest oumbärliga poplåtarna för mig och Bengan. De där som får oss att stanna upp mitt i en mening, tappa tråden och få den glasartade, frånvarande blicken bara man hör introt till låten. Under tiden låten byggs upp så smyger sig det småfåniga, lite hemliga leendet på en, som om man hittat en hemlig skatt och är ensam om fyndet. När låten är slut tvingas man repetera låten om och om igen tills pekfingret blir rött av allt knapptryckande. Allt detta i ett sorts musikdrogat tillstånd för att behålla gåshuden på underarmarna och försöka knäcka koden till låtens storhet.
Running up that hill är en poplåt som gör just detta med mig sedan 1985 då jag hörde den för första gången på ett flygplan över Atlanten. Då var det Kate Bush som förförde mig. I vintras slog den mig med full kraft igen hemma hos Bengan; då i Chromatics version.
Normalt sett så länkar jag en låt till en speciell artist - det är naturligt. Men med Running... är det annorlunda - det är som om låten är gjord för cover-syfte. Den är lika bra med alla artisterna nedan. De tolkar och framför den med olika stil, men alla lika äkta, passionerade och genomförda. Jag väntar fortfarande på att favvisarna Depeche Mode ska tolka den - de hade dominerat.
Låt mig nu få presentera världens bästa backträning i tre akter. Med Kate Bush, Placebo och Chromatics. Dags att få upp flåset.

Anglofil? Javisst!

Vissa dagar vaknar jag med en känsla i kroppen. Ett kliande sug efter blaskigt kaffe, vidbränd toast, en övergiven badort, snedlugg, duffel och dr martens. Och så brittisk popmusik förstås. Så där som den lät innan Oasis och Blur stöpte om den till stelbent pubrock. Skir, drömmande och ömtålig. Full av vackra melodier och stillsamt vemod. Anglofil? Javisst!

another sunny day - you should all be murdered


The Field Mice - Emma's House


Saint Etienne - Kiss and Make Up


The Wake - O Pamela


Marine Girls - A Place In The Sun