Det var här allt började... Del 1

Mer än många andra kom Psyche att påverka mig under andra halvan av åttiotalet. Jag hade precis upptäckt band som Depeche Mode, Page, Nitzer Ebb, Yazoo, DAF, Fad Gadget och Front 242 via ett par blandband som cirkulerade i högstadieklassen när kompisen Fredrik gav mig en kassett med senaste fyndet - Psyche! Jag vet inte riktigt varför jag fastnade så hårt för de kanadensiska bröderna Darrin och Stephen Huss. Kanske var det Darrins röst (som än idag kan ge mig gåshud), kanske var det låtarna eller kanske var det att dom för mig framstod som lite coolare än alla andra. Lite så som jag själv ville vara just där och då...

Eternal


Prisoner To Desire


Unveiling The Secret

3 pigga musikvitaminer så här mitt i vinterkräket

Jaa, vad gör man som popfarsa när man tvingas vara hemma med kräksjuka småbarn mitt i midvintern? Ser såklart till att uppdatera "all you popfarsor out there" med oumbärlig vitaminmusik för att med ett leende på läpparna klara ännu en rödögd vaknatt med små snoriga näsor, oväntat oannonserade kräkattacker, avancerad vällingblandning med en hand och så vidare. För sådana extra speciella tillfällen har jag samlat på mig tre pigga, busiga musikpiller som jag tror ni håller med om sitter som en fläskläpp.

Jag kastar loss med Natsuyo feat Alexandra Prince's Rise over; ett oumbärligt dansalster från mitt favorit-label Hed Kandi - ett av de få labels som känns större än dess artister. Blanda nattvällingen i takt med Natsuyo så är den klar på ett nafs.



Tätt därefter smyger sig Stings dotter Coco Sumner på med ett urskön liten poppärla i form av Turn your back on love. Jag vet inte mycket om Coco, förutom att hon heter Coco (coolt namn), har Sting som farsa, har släppt ett skönt debutalbum utan att plågas av sitt musikarv, samt verkar vara den där utcoola tjejen alla vill hänga med. Diplom till Coco.



Sist i dagens trio kommer Hearbroken - en härligt blippig och otvungen låt från T2 feat Jodie Aysha. Jag älskar när man loopar småblandat över ett houseigt beat. Det här är den låt jag önskar att jag hade kunnat göra själv på min iMac. Svep denna "pick-me-up" kl 03.40 när du för tredje natten i rad vakar med lillkillen som ska få tänder, så lovar jag att du orkar ett varv till.

Marie behöver ett hus

Ja, jag vet att detta inlägg inte på något sätt är coolt, smalt, indie, poetiskt, cred-byggande utan snarare placerar mig på den ocoola sidan i musikbussen. Och jag vet att Marie Sernholt inte kan bli mer Idol, kommersiell, schlagerlik, P4ig och förutsägbar.

Men ändå... jag hörde en halvminut av hennes låt på bilradion imorse, och jag bara log. Det är en helskön poppärla som får mig att må bra och tycka att en decembermorgon på E6'an i strålkastarljus och snömodd är helt OK. Min första LP jag minns att jag någonsin ägde var Waterloo med ABBA, och mina första stapplande år som musiknörd var helt ägnade åt just ABBA. På nå't sätt känns det som om att Sernholts bagatell på drygt 3 minuter har en rak, obruten linje bakåt i historien till mina barndomsidoler. Så släpp cred-stolpen och tralla med!

Dom kalla' de' whigger

Ja, jag känner mig generös ikväll. Bestämt mig för att strössla med ännu ett knippe musikpärlor.

I svallvågorna av den svarta soul/funk/hiphop-explosion som med en lavins framfart rusade in från USA på de europeiska listorna på 80-talet, så växte det fram ett nytt musikfenomen: whigger. En sammandragning av orden white och nigger. Helt enkelt vita popsnören som ville vara som, se ut som och låta som sina svarta, och betydligt coolare, musikbröder som hade satt standarden.

Jag var själv en liten whigger light på gymnasiet när Mats Nileskär och hans banbrytande radioprogram Soul Corner var det som diskuterades flitigast i skolkorridorerna samtidigt som en av de coola killarna från ekonomlinjen (det nya coola kom alltid från någon på ekonomlinjen - vet inte varför. Vi på naturvetenskaplig linje var konstant hopplöst ocoola i våra tafatta försök...) stod och diggade till det senaste Soul Corner-programmet som var bandat och nu rullade på den medhavda bergsprängaren.

Min whigger-hyllning börjar i mitten av 80-talet då Mick Hucknall och hans Simply Red parkerade Aretha Franklin i farstun med sitt debutalbum Picture Book. Lyssna in er på Money's too tight to mention-klippet nedan. Det kan inte bli mer whigger än så.



Cirka samtidigt i Sverige så låtsades Jean Paul Wall och hans kompanjon att de var Nordens svar på Trouble Funk - det blev visst inte mer än några singlar, men shit vilka singlar! Stompa med till spåret Hangin' on.



Sverige hade hamnat i ett riktigt whigger-stim i brytet mellan 80- och 90-tal. Eric Gadd sjöng fortfarande på svenska och var övertygad om att han var Prince - kolla in ambitionerna i Kom hit och ta. Sedan dess har väl Gaddaren tappat lite av stinget (haha!), men han är fortfarande en av våra soul-giganter som satt scenen i över 20 år. Respekt.



Orup lämnade sina svenska schlagerlåter, blev übercool, klädde sig i svart polotröja, trodde han var Marvin Gaye och släppte (i mina ögon) sitt bästa album hittills: Orupean songs. Pretentiös musik i toppklass och låga försäljningssiffror, så klart.



Doldisen Kaah tog Princeriet ett steg längre och blev en ny generations electrofunk-hjälte. Lysande whigger, eller?



För att avrunda min whigger-hyllning ger jag er en av senaste års största whiggers: Robin Thicke med låten Magic. En av de bästa svarta låtar jag nånsin hört. Det är bara att kapitulera. Och försök att sitta still...

Bäst och mest underskattat i Sverige

Ta lika delar New Order, St Etienne, drömmar, fantasi och kolsyra. Häll ner det i en mixer och blanda väl. Då får du The Radio Dept. - Sveriges i särklass bästa och antagligen mest underskattade popgrupp, och den utlösande faktorn till varför vi startade vår lilla blogg.
Jag har varit hänförd av deras atmosfäriska ljudlandskap sedan förra fullängdaren Pet Grief. När årets vidunder Clinging to a scheme dundrade in i min iPod tyckte jag inte att anslaget var lika direkt som med Pet Grief. Men några lyssningar senare och man är fast. Drömmande och lycklig :-)
Vi närmar oss årets slut och det är dax för en massa årsbästa-listor. Här kommer tre av mina årsbästa - alla hämtade från drömfabriken The Radio Dept.

Häcklad och spottad på.

Jovisst, idag kom det. Smutskastandet och ifrågasättandet. "Hur kommer det sig att popfarsan Bengt inte gjort något inlägg på länge" undrade popfarsan Mattias retsamt och fortsatte strö salt i såren med "du måste ju förstå att jag inte kan göra det här ensam". Drygt. Nåväl, som svar på tal kommer här fem feta smockor i form av sköna vax som gått heta i min iPhone senaste veckan. Först ut är svenska jj, och de är svåra att ducka för. En lika fantastisk som vemodig låt som får tiden att stå stilla för ett litet ögonblick och som nästan vinner på knock out. Jag följer upp med en sentimental högerkrok från Foals innan jag landar en rak men eftertänksam vänster från Aeroplane. Några snabba jabbar levererade av alltid lika sköna Yeasayer tätt följda av en Hot Chip-influerad upper cut från Crayon Fields och han är nere för räkning! Såja, nu är ordningen återställd. ;-)

jj - Let Them


Foals - 2 Trees


Aeroplane feat. Sky Ferreira "Without Lies"


Yeasayer - Madder Red


Crayon Fields - All The Pleasures Of The World (Opulent Sound Remix)

Novembermörker

Ibland behöver man liva upp novembermörkret med sprittande poppärlor fyllda med kolsyra och solsken (som en burk Zingo, ungefär). Och ibland ska man bara bäddas ner under en varm, dunig, smådyster sammetsfilt av melankoliska harmonier. Idag lutar jag åt det senare för att verkligen gotta mig i novemberrusket. Så tänd ett värmeljus, häll upp ett glas rött, luta dig tillbaka och njut av att få tillåtelse att vara lite melankolisk så här på höstkanten. Melanie C, A-ha och George Michael kommer garanterat hjälpa dig på traven.

Jag är såå glad att Melanie C reste sig ur Spice Girls-sörjan och levererade Northern Star - en av de absolut bästa och insiktsfulla låtarna på länge. Visar med klar tydlighet att hon var den mest underskattade medlemmen i SG. Absolut total respekt för Melanice C.




A-ha - Norges bidrag till världskulturarvet! Nu har de bestämt sig för att sluta efter ca 25 år i eliten. Morten Harkets röst kan göra mig fullständigt gråtfärdig på några få sekunder när han sjunger om änglar och snö. Häng med honom upp i falsetten vid 2.42.




George - en av de bästa popsnickarna de senaste decennierna. Lika bra på dansrökare som på att mästra de melankoliska tonarterna. Han släppte mästerverket Listen without prejudice (proppade med melankoliska hits) 1990 lagom till att jag gjorde slut med min dåvarande flickvän och ryckte in 15 månader i lumpen. Yepp! George var min dystre vapenföljare det året. Jag tycker fortfarande att Listen... är en av världens bästa plattor.

Fredagsglädje

Är på resande fot i Holland och var precis ute och morgonjoggade. Sprang på en konsertaffisch för Underworld, och slungades omedelbart tillbaka till 90-talet och en av de bästa filmerna nånsin (Trainspotting) med ett knäckande soundtrack. Bästa låten på soundtracket är tveklöst Born Slippy med just Underworld. Perfekt glädjefnatt för en fredagsmorgon i november. Njut och stompa loss!

I know you got soul - en annan sida av 80-talet

Äntligen är den här: en fet kärleksförklaring till en annan sida av 80-talet än den som var fylld av synthare och hårdrockare, Duran Duran och Spandau Ballet, The Boss och U2. I am proud to present...80-talssoulen!

I början av 80-talet började flera svarta soul-strömningar växa sig starka samtidigt, bli mainstream och leta sig upp för Trackslistan så att även en småstadsfinnig popnörd som jag fick upp ögonen. Prince släppte succé efter succé (1999, Purple Rain, Parade etc), MJ knockade världen med Off the wall följt av Thriller 1982, Afrika Bambaataa tog hiphopen ur slummen och följdes raskt av RUN DMC, Public Enemy, LL Cool J med flera, Frankie Knuckles och Marshall Jefferson gjorde housemusiken rumsren, Lionel Richie och Marvin Gaye tog in Motown i 80-talet med gigantalbumen All night long respektive Sexual healing.

Allt detta smälte samman i en skön ny slick soulstil med många one hit wonders. Mats Nileskär var husgud med sitt P3-program Soul Corner där hans raspiga skånska röst botaniserade bland det nya svarta. Jimmy Jam och Terry Lewis var demonproducenterna alla ville jobba med. De gamla rivalerna på skolgården "synthare mot hårdrockare" byttes ut mot "soulare mot rockare" och i rasterna hördes gårdagens inspelade Soul Corner på någon ghetto blaster.

Nedan har du en handfull låtar som jag gärna snurrade lite extra på skoldiscot när jag var DJ med min kompis Micke. Bortse från de ostiga videorna och njut av de klassiska låtarna.

Word up!

Eric B & Rakim - I Know You Got Soul (Six Minutes Of Soul - The Double Trouble Remix)


Alexander O'Neal - Criticize


Cameo - Word up


Keith Sweat - I want her


Modernique - One hot ticket


Morris Day - Fishnet

Solen skiner!

Torsdag morgon och klarblå himmel. Kan det bli bättre? Klart det kan! Med lite nya, heta vax blir världen ännu lite ljusare, färgerna ännu lite rikare och luften ännu lite klarare. Så låt oss smyga igång med ytterligare en fantastisk The XX remix, skaka loss till lite dansata, elektroniska tongångar från Twin Shadow och till sist avsluta med den europakritiska (vad sägs om textrader som "I’m an imperial armpit, sweating Chianti" eller "I’m a shrugging moustache wearing a speedo tuxedo") men toksköna "I Am Europe" av och med Chilly Gonzales.

Avslutningsvis vill jag be popfarsan Mattias om ursäkt för att jag håller på att förvandla vår blogg till en spellista snarare än den kärleksförklaring till våra favoritlåtar som den ursprungligen var tänkt att vara. Det finns helt enkelt för mycket bra musik att tipsa om och för lite tid till att skriva långa, finurliga texter.

Pop on!

the xx--basic space (pariah remix)


Twin Shadow - Shooting Holes At The Moon


Chilly Gonzales - I Am Europe

Fyra i rad

Levererar några snabba tips för att fira att det är onsdag eftermiddag. Det är ju inte för inte som man kallar onsdag för "lilla lördag". Och är det lördag ska man givetvis ha lördagsgodis. Så... här kommer några av de fynd jag har gjort under den första halvan av den här veckan.

Niva - Ghost In My Head


Bear in Heaven - You do you (Studio Remix)


Museum of Bellas Artes - Watch the Glow


Trophy Wife - Microlite

Veckans Blipp

Aaah - en ny arbetsvecka har precis börjat med oanade möjligheter...till nya sköna poppiga stunder. Jag tänkte kickstarta veckan med att promota dessa osorterade blippande skönheter från när och fjärran. Blipp On!

Hot Chip's oemotståndliga The Warning. Blir man glad eller? Helt varm inombords.



Thank you for nothing från Kleerups redan klassiska album. Jag älskar när man sjunger som i en telefonlur. Grym låt.



Avslutningsvis ett tungt bidrag från Sveriges blippigaste grupp: Miike Snow med Silvia - remixad i en ännu blippigare version än originalet.

80-talet 2.0 - del 2

Jag håller med Benke om att 80-talets musiknyanser dyker upp i många olika sammanhang den senaste tiden - och då känns det lite "vuxet" att kunna säga "Jag hörde det där när det var Bronski Beat". Som sagt, gammal och ung samtidigt.

Här är mina klipp från sistone som fullkomligt osar av Bronski Beat, Dead Or Alive (La Roux), Hall & Oates (Fibes, Oh Fibes) och Prefab Sprout (The Sonnets), Wham, Katarina & The Waves (Alphabeat). Fullkomligt lysande hyllningar. Steal with pride, som vi brukar säga. Håll till godo.

Konsertångest

Medan Bengan smashar nyhet efter nyhet så tröskar jag runt i mitt 80-tal… Det finns en handfull ikoner som jag har på min konsertönskelista. Idoler jag ännu inte hunnit uppleva live, och som jag inte riktigt vet ifall de är på eller av. Detta kan skapa en lätt konsertångest i och med att det är väldigt osäkert om de någonsin kommer att uppträda igen. David Bowie, Everything But The Girl, Talking Heads, Sade och Kraftwerk ligger i topp på denna önskelista.

Förra veckan fick jag så reda på att Sade är på turné i mina hemtrakter till våren. Musikälskaren i mig sa ”YES!”. Popfarsan i mig sa ”Säkra barnvakt, ta med frun och hoppas på att barnen håller sig friska.” Några musklick senare hade jag köpt två konsertbiljetter, vartefter jag drabbades av ännu en konsertångest (dock en ny typ): en kombination av gåshud över att jag ska hänga med coola Sade blandat med pengaångest över att jag lagt ut mer på dessa biljetter än vad jag någonsin tidigare betalat för konsertbiljetter (festivalbiljetter inräknat).

Nu har ångesten lagt sig och jag ser fram emot att njuta av en av världens coolaste soulröster, som dessutom är den enda artist jag känner till som kan sjunga falskt och ändå får det att låta bra. Smooth Operator, Your Love Is King, Jezebel… Mmmm…
Jag återkommer med en inspirerad fan-rapport efter konserten. Till dess, njut av mästerverken Sweetest Taboo och Bulletproof soul. Aaahhhh.

Vilken vilde!

Nu känner jag mig så där givmild och lite tokig igen. Två inlägg på raken! Det, ni! Men Wild Nothing, dagens fynd, förtjänar faktiskt ett eget omnämnande. Till alla fans av The Smiths (eller för den del, twee is största allmänhet) - håll tillgodo!

"Wild Nothing is 21-year-old Blacksburg, Virginia songwriter Jack Tatum (aka Jack And The Whale aka a member of Facepaint). Yeah, another one man band. But no, not just another one man band. Instead of doing the fuzzy lo-fi thing, Tatum wraps his elastic voice in a dramatic dream-pop haze. (Or in a song like "Live In Dreams" you hear bedroom Marr and Moz.) In an interview he mentions the Cocteau Twins along with Shop Assistants, My Bloody Valentine, and, yes, the Smiths (plus the Radio Dept. and other Swedish pop-makers) as influences"

Vultures Like Lovers - Wild Nothing


Bored Games - Wild Nothing


Wild Nothing - Quiet Hours

Nä, men se goddag!

Ny dag, nya bekantskaper. Det har varit en bra musikdag idag. Många timmars tågresande har uppmuntrat till ett ordentligt botaniserande på nätet. Låt mig presentera några av mina nyvunna vänner:

Med en röst som placerar sig någonstans mellan Springsteen och en ung Dylan och med ett lunk som för tankarna till en tidig Josh Rouse ger The War On Drugs löften om en lång och varm bekantskap.

The War On Drugs-Coming Through


Glasser bjuder på melodisk elctropsykadelika med starka vokala insatser och lovar att stå för underhållningen på nästa efterfest (som om en popfarsa någonsin skulle orka gå på, och än mindre anordna efterfest...).

Glasser - Home


Mörka, skeva och med ett buttert muttrande om att dom skulle legat på 4AD om året hade varit 1987 presenterar sig Burzinski lite trevande. Ganska snart står det dock klart att det här är ett gäng man kan lita på.

Burzinski - Here

80-talet 2.0

Som popfarsa är en vanlig kommentar "Jo, visst är det bra MEN jag har hört det förut...". Och visst känner man sig både gammal och lite tråkig när man yttrat de orden. Men det gör dem inte desto mindre sanna. För allt går i cykler. Här kommer ett gäng sköna låtar som dock alla har lånat från mitt favoritårtionde - åttiotalet. Pop on!

Parallels - Reservoir (Studio Session)


College feat. Minitel Rose - The Energy Story


Monarchy - The Phoenix Alive


Shy Child - Disconnected

Vecka 42

Nå, så vad har då egentligen snurrat i min iPod veckan som gått? Jo, som vanligt lite gott och blandat. Warpaints sköra och lätt desperata Undertow har skapat ett eget litet universum att befinna sig i när jag har passerat larmet kring t-centralen, Familjens snärtiga basgångar har fått mig att öka på stegen mellan City Terminalen och kontoret, och NightWaves cover på den gamla Phil Collins dängan (vid 3:29 lossnar det ordentligt = nice) har varit det perfekta soundtracket på bussen på väg hem genom mörkret och över broarna ut mot Värmdö. Bland annat. Enjoy!

Warpaint - Undertow


Familjen - Det var jag


NightWaves - In The Air Tonight

Sitter som en smäck... del 2

Vad ska man säga? Jag känner mig generös ikväll. Ytterligare ett inlägg! Hittade precis remixen av Crystalised med The XX och det fick mig att tänka på att orginalet gick på repeat i huvudet för några dagar sedan. Här serverar jag dig båda två på ett silverfat. Det är så här en remix ska låta!

The XX - Crystalised


The XX - Crystalised (Dark Sky Remix)

Sitter som en smäck...

Tänkte bara passa på att dela med mig av en låt jag haft i huvudet hela dagen. Lyssnade på den i morse på väg till jobbet och sedan satt den där. Som ett tuggummi under dojjan... Och på fredag kommer han hit Ariel! Debaser. Kan nog bli kanon!

Ariel Pink's Haunted Graffiti - Bright Lit Blue Skies
javascript:void(0)

Backträning i tre akter

Kärnan med den här bloggen handlar ju om att försöka förmedla vår kärlek till de viktigaste, mest oumbärliga poplåtarna för mig och Bengan. De där som får oss att stanna upp mitt i en mening, tappa tråden och få den glasartade, frånvarande blicken bara man hör introt till låten. Under tiden låten byggs upp så smyger sig det småfåniga, lite hemliga leendet på en, som om man hittat en hemlig skatt och är ensam om fyndet. När låten är slut tvingas man repetera låten om och om igen tills pekfingret blir rött av allt knapptryckande. Allt detta i ett sorts musikdrogat tillstånd för att behålla gåshuden på underarmarna och försöka knäcka koden till låtens storhet.
Running up that hill är en poplåt som gör just detta med mig sedan 1985 då jag hörde den för första gången på ett flygplan över Atlanten. Då var det Kate Bush som förförde mig. I vintras slog den mig med full kraft igen hemma hos Bengan; då i Chromatics version.
Normalt sett så länkar jag en låt till en speciell artist - det är naturligt. Men med Running... är det annorlunda - det är som om låten är gjord för cover-syfte. Den är lika bra med alla artisterna nedan. De tolkar och framför den med olika stil, men alla lika äkta, passionerade och genomförda. Jag väntar fortfarande på att favvisarna Depeche Mode ska tolka den - de hade dominerat.
Låt mig nu få presentera världens bästa backträning i tre akter. Med Kate Bush, Placebo och Chromatics. Dags att få upp flåset.

Anglofil? Javisst!

Vissa dagar vaknar jag med en känsla i kroppen. Ett kliande sug efter blaskigt kaffe, vidbränd toast, en övergiven badort, snedlugg, duffel och dr martens. Och så brittisk popmusik förstås. Så där som den lät innan Oasis och Blur stöpte om den till stelbent pubrock. Skir, drömmande och ömtålig. Full av vackra melodier och stillsamt vemod. Anglofil? Javisst!

another sunny day - you should all be murdered


The Field Mice - Emma's House


Saint Etienne - Kiss and Make Up


The Wake - O Pamela


Marine Girls - A Place In The Sun

Jakten på den perfekta bilpopen - del 1

Den perfekta bilpopen. Finns den? Precis som all pop så beror upplevelsen på omständigheterna. Vart man är på väg. Vem man åker med, eller om man är ensam. Tid på dygnet. Om det är ljust eller mörkt.
För mig är perfekt bilpop en låt som man med en dåres envishet hör om och om och om igen, genom ett enkelt knapptryck på bilstereon. Vid varje omlyssning så sjunker man djupare och djupare in i låten. Man hör någon ny nyans eller ett nytt ljud (typ en synttrumma i bakgrunden), och man kör omkring som försatt i en lullande trance med ett nöjt flin klistrat på sned.
Exakt så hade jag det tidigare i veckan när jag bilade till Århus tur och retur och fastnade för låt nummer 9 på CD nummer 3 som popfarsan Bengt hade bränt till mig. Jag visste inte vem gruppen var eller vad låten hette för låtlistan hade Bengan mailat till mig så den låg i inboxen. Jag tror att jag hörde låten minst 30 gånger. Den börjar som en febrig avart på Peter Gabriels world music-försök, och ovanpå ljudmattan sjunger en gäll David Byrne-aktig röst. Efter 3 minuter och 22 sekunder händer något fantastiskt: låten omvandlar sig till en hyllning till Bernard Sumner och närmare bestämt hans Electronic-period; med en sorts instrumental spegling till Getting Away With It men med en ljuvlig ooande kör i bakgrunden. Sjukt bra, helt enkelt. Jag ringde Bengt, spelade upp låten över mobilen och kollade om han minns namnet, men det är radioskugga på Fyn, så han kunde inte riktigt höra.
När jag kom hem kollade jag spellistorna och insåg att det var Memory Tapes. Lyssna, njut och missa inte 3.22.

Guilty pleasures - dax att komma ut ur garderoben (part 1)

Att vara popfarsa innebär att man då och då ska ska ta sitt ansvar att utbilda blivande popfarsor inom musikens vackra värld. Idag handlar utbildningspasset om att våga "outa" sina musikaliska guilty pleasures - det är antagligen så att vi är många popfarsor därute som har samma eller liknande popsynder väl undangömda i garderoben. Det är dags att släppa in solljuset, damma av dem och ge dem den upprättelse de så väl förtjänar.

Jag ägnar detta inlägg åt tre tunga popsynder från 80-talet som jag inte kunde stå upp för när det begav sig, men som formade min musiksmak för framtiden.

Först ut är Wake me up before you go-go med Wham från deras stabila andra album Make It Big. Som tonårig kille så var det inte helt rumsrent att digga flickidolerna Wham. Sett i backspegeln så har dock George Michael gjort mer för popen på 80- och 90-talet än de flesta. Jag såg hans 25 Live-konsert på Scandinavium för några år sedan, och det var det bästa discot jag varit på.



Andra popsynden är Never gonna give you up med Rick Astley; Stock Aitken Waterman's största soulröst. Ricks inlevelsefulla, "feta" röst kombinerad med hans rena, barnrumpe-preppy stil fick oss alla att undra om han verkligen sjöng eller bara var en snygg omslagskille. Ja - han sjöng! Och som han sjöng. Men det var känsligt att gilla Rick på 80-talet. Efter sin massiva första skiva, så kom han aldrig riktigt igen. Han lär ha flyttat till Danmark, och jag såg honom framföra en medley-live på sina tidiga hits i ett talangprogram förra året. Fortfarande knäckande bra. Och nu vågar jag säga det...



Sista popsynden för idag får bli en av 80-talets bästa popakter: A-ha med deras andra hit The sun always shines on TV från debutalbumet Hunting high and low - ett nyskapande popalbum sprängfyllt med hits. Dessvärre för cred'en var A-ha ett mycket tvålfagert gäng med Morten Harket i spetsen som konstant figurerade i idoltidningen Okej. Dessutom blev deras musikaliska insats överskuggad av den nyskapande tecknade videon till Take on me. Detta gjorde att det var ocoolt att gilla A-ha, så jag fick smyga med mitt beundrande. A-ha jämfördes på den tiden orättvist med Bros (antagligen för att de båda var positionerade som trehövdade popband). Men medan Bros försvann med första singeln så har A-ha hållt en hög, konsekvent kvalitet i över 20 år. Jag vill sträcka mig till att påstå att det finns ett speciellt A-ha sound som fortfarande gäller. Så jag tvekar inte längre att backa upp gutterne från Norge.

Lost In Lux - en popfarsas klubbirrande i lilleputtlandet

Luxembourg. Mmmm. Smaka på ordet. Fyllt med finansiell framgång, Mercedes Cabriolet, Moselviner, nystrukna Brooks Brothers-skjortor och väl undangömda pengar. Jag har precis hängt 48 timmar i Luxemburg med mina danska studievänner från Handelshöjskolen i Köbenhavn. Vi hade visst ett sorts tioårsjubileum och det skulle firas ordentligt i det lilla puttelandet. Jag har aldrig varit i "Lux" (som man kallar det...) förut så det var med blandade känslor och många frågor jag landade på flygplatsen. Vad gör man i Lux? Hur kan man få en hel helg att gå i Lux? Kan man verkligen festa i Lux? Med facit i hand så kan jag lugnt säga att jag har aldrig varit med om en så hög klubbfaktor i ett så lantligt land med så få invånare. Två klubbkvällar i rad var mer festande än jag festat sammanlagt det senaste decenniet.

Och som den popfarsa man nu är så är det på sin plats att försöka sammanfatta klubbmusiken i Lux. Där är dessvärre ingen sammanhållande faktor (förutom 150 bpm). Ovanpå en fet snabb beat ligger - jaaa - vad som helst. Som en sorts klubblands-pytt-i-panna: Black or white med MJ, MmmBop med Hanson, förra årets tyska afterski-bompa bompa från St Anton, Alejandro med Lady Gaga, fransk chanson med mera. Av gammal vana står man ändå där och tänker "jaha, är det så här det låter nuförtiden" medan man stompar i takt med en ljummen GT hängandes vid sidan. Här finns helt klart utrymme för en renodlad house-klubb.

Jag vill dock ge en stor eloge till JahBar i lördags - en skum bar i närheten av centralstationen. Det var det enda stället som spelade den där dansrökaren som fick en trött, överårig popfarsa att lämna bordet, GT'n och solodansa som om jorden skulle gå under imorgon. Ni vet vem jag pratar om: California Gurls med Katy Perry! Katy och Snoop kan få vilken sliten popfarsa som helst att svänga de lurviga en sen natt på en klubb långt hemifrån. 120% dansgaranti. Jag har valt liveversionen från MTV movie awards. Det var första gången låten drabbade mig med full kraft. Och nu fick jag äntligen dansa till den. Tack Jahbar. Tack Katy Perry. Och tack Snoop Doggy Dogg.

Lloyd Cole @ El Mundo Stockholm

För er som missade gårdagens spelning!

"Thanks for hanging out"

Jag vet! Det var inte länge sedan vi skrev om Lloyd Cole här på Popfarsor, men nu måste jag faktiskt få berätta vad som hände ikväll. Jag och kompisen Johan hamnade på en "hemlig", akustisk spelning med Lloyd Cole på El Mundo i Stockholm. Han var i stan för att möta pressen och göra lite promotion för nya plattan. Vi hade fått reda på det tack vare kontakter på hans svenska distributionsbolag och Johan hade dessutom fiskat fram att klubben skulle öppna klockan sju och att Lloyd skulle spela vid niotiden. Vi var givetvis där prick sju. Det var Lloyd också. Han satt ensam vid ett bord och läste en bok på något som liknade en "Amazon Kindle". Sippade lite på en öl. I övrigt var stället nästan tomt. Jag blev genast lätt nervös och funderade på om man skulle gå fram och säga något. Typ "I'm a big fan" eller "Thank you for the music"... Det hela löste sig enkelt genom att Johan inte bara ville ha en öl utan även något att äta, samtidigt som det inte fanns något mer bord med lediga platser än det som Lloyd redan satt vid (det finns inte många bord på El Mundo...). Vi frågade om vi fick slå oss ned. Han nickade ett "ok" och vi satte oss. Efter lite pinsam tystnad presenterade vi oss och efter ytterligare ett litet tag flöt samtalet på riktigt bra. I drygt en timme satt vi och pratade vilket känns smått overkligt med tanke på vilken stor ikon han länge varit för mig. Jag fick till och med tillfälle att bjuda min gamla idol på en öl! :) Höjdarkväll!

Efter spelningen, som var drygt femtio fantastiska minuter lång och friskt blandade låtar från hela karriären (och ja, han spelade Perfect Skin, Are You Ready To Be Heartbroken? och Undressed) minglade Lloyd runt bland publiken ett litet tag. Innan han lämnade stället stannade han till vid vårat bord, tittade på oss och sa "Thanks for hanging out". Ödmjukt. Stort.


Lloyd förbereder sig


Fantastisk spelning!


Lloyd minglar


Lloyd Cole and the Commotions - Mainstream

Trans Europe Express

Nja, sitter kanske inte på Trans Europe Express utan närmare bestämt på X2000 mellan Malmö och Stockholm. Inte desto mindre fick det mig att tänka på mina gamla hjältar i Kraftwerk. Ralf, Florian, Wolfgang und Karl. Kan man tänka sig några namn som skulle passa bättre på dessa electro-popens pionjärer? Deras hybrid av strikt minimalism och varma, analoga syntslingor har en stor plats i mitt hjärta. Allt sedan den där dagen då jag för första gången hörde Computer Love strömma ut ur högtalarna i pojkrummet i Nybro, någon gång under andra halvan av åttiotalet.




Och ja, jag har fortfarande lite svårt att förlåta Coldplay för att de stal, gjorde om, och fick en massiv hit med Computer Love under namnet Talk. Dock visserligen först efter ett ok från Kraftwerk, men ändå! (Enligt vad som sägs fick Coldplay ett brev med ett enda ord, "YES", som svar på sin förfrågan.)




Jag har haft turen att få se Kraftwerk vid tre tillfällen och jag måste säga att deras spelning på Roskilde -98 tillhör Top 5 konsertupplevelser i mitt liv. Att elektronisk musik med så många år på nacken ständigt känns så aktuell... Makalöst! För mig har Kraftwerk dessutom alltid varit mer än bara musiken - Kraftwerk är ett koncept som låtit sin strama estetik genomsyra allt från skivomslag och videor till t-shirts och all annan merchandise. Och deras liveframträdanden är inga undantag. Kompromisslöshet och konsekvens i över 30 år. Det är imponerande. Nåväl, det här blev ett snackigt inlägg. Nu ser vi på ytterligare en video och sedan är det godnatt. Lägg noga märke till den vilda dans som drar igång vid 2:09. Så har ni aldrig sett dessa killar släppa loss tidigare! Rock on!

Dom kallar det Chillwave

En ny lektion för alla småbarnsfäder med huvudet i sanden men med en gnutta dans kvar i benen. Jag har ett bra tag gillat band som Memory Tapes, Neon Indian och Washed Out men först nu (äntligen!) fått förklarat för mig att det är Chillwave jag poppar runt till här hemma. Skönt är det i alla fall - spinner till viss del vidare på Balearic-spåret om ni frågar mig. Så på med hörlurarna och håll i hatten - nu blir det åka av!


Neon Indian - 6669 (I Don't Know If You Know)




Memory Tapes - Bicycle




Tigers Can Bite You - Second Nature

The house that Frankie built

Det är dax att spika ner house-debatten en gång för alla. Det finns bara en Godfather of House. Och det är Frankie Knuckles. Denna monster-DJ/producent/artist satte house på kartan för längre sedan än det flesta av er kan minnas. De flesta av er var nog inte ens födda (så gammal är jag). Frankie var sjukt bra från dag ett. Och han är fortfarande sjukt bra. Det känns som om att allt han rör vid blir lite svängigare, lite snabbare och mer lite mer fetpiano helt enkelt. En oslagbar golvfyllarkombo.

Mitt första house-minne är en muggig skivbutik för DJs på Manhattan. Året var 1988 och det var en stekhet sommar i New York. Jag reste runt med mina föräldrar i USA och äntligen hade turen kommit till Äpplet. Jag minns inte hur jag hittade skivaffären - den låg inträngd längre in i en liten lokal bakom en butik med (stulen?) stereoutrustning.

CD'n hade slagit igenom men här handlade det 100% om vinyl. Jag var en ambitiös gymnasie-DJ som ville leverera lite nyare och "skitigare" dansmusik än Belinda Carlisles och Geroge Harrisons senaste singlar inköpta på Domus i Olofström. Butiken på Manhattan var svaret på mina önskningar. Här härskade ett snabbt, avskalat, naket beat som loopades om och om igen i en sorts hypnotisk takt. Jag var fast. Efter en evighet i butiken med svår beslutsångest (fler skivor än plånboken tillät) så troppade jag ut i dagsljuset igen, omtumlad och stolt. Mina nyinköpta vinyltolvor hade svarta kartongfodral med hål i mitten, och artisterna hade jag aldrig hört talas om tidigare - en av dem var Frankie Knuckles.

Hans house-skatt är enorm och i princip kan man välja vad som helst. Jag vill gärna dela med mig av ett tidigt alster (Tears) och en pinfärsk mix (Million dollar bill) för att visa på kvaliteten såväl som på kontinuiteten - närheten till gospel, de djupa, själafyllda rösterna och det tunga inslaget av piano. Det har debatterats och etiketterats olika kategorier av house - deep, acid, chillout, Chicago, new. Enligt mig bara en typ av house - the house that Frankie built. Och jag lovar dig - du känner att du MÅSTE dansa när Frankie bygger.

Tips om du vill komma vidare i ditt eget house-bygge:

Joe Smooth's Promised land

Adeva's Musical freedom (med samplingen av Martin Luther King. Oh yeah)

Ten City's Devotion

Inner City's Good life

Marshall Jefferson's Move your body

Ce Ce Rogers' Someday

Sterling Void's It's alright

Pet Shop Boys - där rysk pop föddes

Jag sitter just nu i min säng på ett kalt hotellrum i Kovrov cirka 5 timmars bilfärd rakt öster om Moskva. Det är mitt första besök i Ryssland, och jag håller på att smälta två intensiva dagar i tjänsten. De spaningar jag gjort är följande: man röker gärna och överallt; man kör gärna i vägrenen; maten är faktiskt jättegod och över förväntan; man gillar guld i alla typer av produkter - möbler, kläder, sängar, skor...; man lyssnar gärna på ryska pophits lite för högt i taxin och på restaurangen.

När jag sitter där med min borscht och nynnar med har jag försökt komma på några "moderna" ryska artister som jag känner till men är helt blank. Istället har jag under den rökiga middagen med den goda maten och höga musiken kommit på vad den nya ryska popmusiken låter som: Pet Shop Boys. De ryska låtmakarna snor friskt sound, melodislingor, hooks och stil från de gamla fruktkakorna som gav oss West end girls, Being boring, Opportunities och andra dängor. Men den låt som ryssarna ligger närmast är It's a sin. Den känns SÅ Ryssland och vice versa. Pompöst, pretentiöst, dramatiskt med en blytung text om skuld. Jag tror PSB lätt skulle kunna bli Rysslands nya nationalskalder.

Så innan jag har bättre kunskaper om den moderna schlagerskatten från björnen i öst kommer jag låta PSB vara soundtracket till tundran med lika delar guld, sorg och Chesterfield.

Michael, I miss you

Tänk att det är över ett år sedan MJ gick bort. Denna gigant som satt ett så starkt avtryck på popen - även om avtrycken sedan 1991 varit svaga eller missvisande. Hans perfekta popgeni var så starkt att det får mig att bortse från alla skumma personliga sidospår han trampat ner sig i de sista decennierna av hans liv.

Med alla mina långlivade popromanser - så även MJ - så märker jag långt efteråt att det alltid funnits en väl definierad tidpunkt då romansen tänts och även då den kanske inte släcks, men i alla fall går ner på sparlåga.

I MJ's fall så tändes den lite trevande med Thriller-albumet 1982. Jag - en nyfiken mellanstadieunge på ombyggd cykel. Han - den perfekta hybriden mellan svart soul och vit pop poserande med jämnbrun Nutellahy och 8 av 9 albumlåtar som singelsläpp.

1987 toppade vi med Bad. MJ nu ordentligt ombyggd med något skevt utseende och med tårdryparen Man in the mirror i bagaget. Jag var hänförd på Eriksbergsvarvet. Varför Kim Wilde var förband har jag aldrig förstått...

Fade-away'en hade vi med albumet Dangerous 1991. Jag hade egentligen kommit vidare i mitt liv - stora killen på universitet. Men Dangerous' vassa, kantiga produktion kändes nyfiken, fräsch och nydanande, och skivan är sprängfylld med hits, typ Jam och Why you wanna trip on me.

Jag fick reda på att MJ gått bort för att min yngsta dotter Laura, då 9 månader, på måfå satte igång tv'n med fjärrisen. Hon träffade rätt kanal och TV 4-nyheterna berättade att han dött. Sorgligt. Jag tycker att Bounce har gjort det coolaste hedrandet av MJ hittills - flash mob'en på Sergels Torg. Det är bara att njuta. Och håll med om att du gärna hade varit där.

Eurythmics - You Have Placed A Chill In My Heart

Det var lite "chilly" i morse när jag kom ut i den friska luften. Det fick mig att tänka på en av mina absoluta popfavoriter från 80-talet som ger mig gåshud varje gång jag hör den: You have placed a chill in my heart från albumet Savage av de gamla hjältarna Eurythmics.

När Eurythmics släppte Savage 1987 kändes det som ett frigörande, medvetet ”fel”steg snett framåt med blicken fäst mot de tidigare synthiga albumen Touch och Sweet Dreams från början av 80-talet. Det verkade som de hade tröttnat på de enorma mellanmjölksframgångarna de fick med allemansskivan Revenge - 1985 fanns den i var mans hand.

Jag var först smått förvirrad när den skeva förstasingeln Beethoven (I love to listen to) nådde Kaj Kindvall på Tracks. Men som den trogne Eurythmics-fan jag var så köpte jag Savage (på vinyl!!) och det tog mig många genomlyssningar för att den skulle fastna. Den låt som snurrade på repeat (dvs jag fick om och om igen lyfta grammofonnålen och varsamt och med darrande hand sätta ner den i rätt spår på den sköra vinylen) var just You have placed a chill in my heart.

Denna rena, omedelbara, syntiga, Chablis-syrliga poppärla har en text fylld med såväl bitterhet som med styrka. Känn på denna bitterljuva textrad: ”Love is a temple, love is a shrine. Buy some love at the five and dime. A little bit of love from the counter store. Get it on credit if you need some more.” Mmmm, det är kärlek när det är som bäst…

Så är du ute efter gåshud så lyssna med. Jag kan även varmt rekommendera hela plattan Savage – en smal bred samling poppärlor som inte fått den cred de borde.

Skweee?

Som Popfarsa är risken stor att en del begrepp som dagens ungdom slänger sig med går dig förbi. Kanske låg fokus på barnvagnsmodeller eller magdroppar just då när t.ex. Skweee var som hetast. "Skviii?" säger du. "Just det" säger jag och inser att jag hade rätt. Låt mig därför introducera dig till en genre som nu har ett par år på nacken, inkluderar en del alster av tveksam kvalitet, men där man också kan hitta en hel del riktiga guldklimpar. Som t.ex. Daniel Savio med "Monkey Pee Monkey Poo".



Själv hade jag turen att få se en del av Flogsta Danshall-gänget lira Skweee i somras på Pop Dakar. En svängig spelning som fick det att spritta även i mina gamla ben. Kameran var givetvis med. Nedan Mrs Qeada.



Vill du veta mer? Jag trodde väl det. Kolla då in detta pedagogiska klipp från allas vårt SVT.

Andrew Bird - Heretics

Okej. Dags för ett litet musiktips så här på tisdagsmorgonen. Tyvärr hittade jag ingen riktig video, utan ni får nöja er med ljudspåret. Hittade själv Andrew Bird först för några månader trots att han har hållit på ett antal år.

"Chicago singer/songwriter/violinist Andrew Bird updates the traditions of small-group swing, German leider, and New Orleans jazz, mixing gypsy, folk, and rock elements into his distinctive style." http://www.allmusic.com

Lloyd Cole - Cut Me Down

Jaa, vad säger man. Speechless! Aldrig har väl brittisk ironi, självömkan, sylvassa låttexter och nynnbara melodier förpackats så snyggt och med så välkammad frisyr.

Lloyd Cole var en ikon för mig under lång tid. Hans coola, tidlösa stil med högblank frilla, välskurna kostymer, ökenkängor i brun mocka och buttra uppsyn var otroligt tilltalande för en popnörd sista året på gymnasiet. Låtarnas knivskarpa, typbrittiska, buttra, bitterljuva skimmer ger mig fortfarande gåshud.

Jag hittade vinylsingeln med "Cut me down" i Jukebox; den sunkiga skivaffären med det tunna urvalet på torget i Olofström. Frågan är vad Lloyd Cole gjorde där. Väntade på mig antagligen.

Jag kan fortfarande varmt rekommendera Lloydan samt ökenkängorna av märket Clarks (har på dem nu, faktiskt).

The Radio Dept. - Pulling Our Weight

Första gången jag hörde The Radio Dept satt jag i bilen på väg genom ett grått och regnigt Stockholm. Jag hade precis lämnat kontoret i Gröndal och var på väg att svänga upp på Essingeleden när Johan Duncansons lågmälda röst bröt igenom mattan av sprakande gitarrer och skira syntar. Jag var fast. Det här är Pulling Our Weight från EPn med samma namn. En EP släppt strax efter det fantastiska debutalbumet Lesser Matters (2003).