Kärnan med den här bloggen handlar ju om att försöka förmedla vår kärlek till de viktigaste, mest oumbärliga poplåtarna för mig och Bengan. De där som får oss att stanna upp mitt i en mening, tappa tråden och få den glasartade, frånvarande blicken bara man hör introt till låten. Under tiden låten byggs upp så smyger sig det småfåniga, lite hemliga leendet på en, som om man hittat en hemlig skatt och är ensam om fyndet. När låten är slut tvingas man repetera låten om och om igen tills pekfingret blir rött av allt knapptryckande. Allt detta i ett sorts musikdrogat tillstånd för att behålla gåshuden på underarmarna och försöka knäcka koden till låtens storhet.
Running up that hill är en poplåt som gör just detta med mig sedan 1985 då jag hörde den för första gången på ett flygplan över Atlanten. Då var det Kate Bush som förförde mig. I vintras slog den mig med full kraft igen hemma hos Bengan; då i Chromatics version.
Normalt sett så länkar jag en låt till en speciell artist - det är naturligt. Men med Running... är det annorlunda - det är som om låten är gjord för cover-syfte. Den är lika bra med alla artisterna nedan. De tolkar och framför den med olika stil, men alla lika äkta, passionerade och genomförda. Jag väntar fortfarande på att favvisarna Depeche Mode ska tolka den - de hade dominerat.
Låt mig nu få presentera världens bästa backträning i tre akter. Med Kate Bush, Placebo och Chromatics. Dags att få upp flåset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar