Ja, jag vet att detta inlägg inte på något sätt är coolt, smalt, indie, poetiskt, cred-byggande utan snarare placerar mig på den ocoola sidan i musikbussen. Och jag vet att Marie Sernholt inte kan bli mer Idol, kommersiell, schlagerlik, P4ig och förutsägbar.
Men ändå... jag hörde en halvminut av hennes låt på bilradion imorse, och jag bara log. Det är en helskön poppärla som får mig att må bra och tycka att en decembermorgon på E6'an i strålkastarljus och snömodd är helt OK. Min första LP jag minns att jag någonsin ägde var Waterloo med ABBA, och mina första stapplande år som musiknörd var helt ägnade åt just ABBA. På nå't sätt känns det som om att Sernholts bagatell på drygt 3 minuter har en rak, obruten linje bakåt i historien till mina barndomsidoler. Så släpp cred-stolpen och tralla med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar