Det var kanske inte helt oväntat med hennes track record att ikonen Whitney skulle lämna jordelivet redan vid 48, men det gör det inte lättare. Flashback: jag var 15 år, återinflyttad till Blekinge-hålan Olofström, och hittills uppfödd på den motsägelsefulla blandningen av synth och heavy metal. Whitney var den första soul-orienterade artisten som verkligen gjorde en skillnad för mig. Ja, Michael Jackson hade slagit världen med häpnad ca 3 år tidigare med Thriller, men jag köpte aldrig skivan. Det var Whitneys aprikosfärgade LP som jag trånade efter nere i skivhyllan på Domus, och så småningom köpte. Hon (eller producenterna) färdigställde den perfekta bron av kommersiell svart popsoul till en vit medelklass; den som Motown hade påbörjat redan på 50-talet.
Så jag vill nog påstå att Whitney plogade upp soul & R&B-fåran i min musikvärld för att ge plats åt en uppsjö nya hjältar. Jag följde henne tätt till och med filmen Bodyguard, och där nånstans tappade vårt förhållande fart. Genom 90-talet uppskattade jag några enstaka singlar och album, för att sedan mest förundras över hennes destruktiva livsstil.
Glädjande nog så var hennes comeback-album härom året absolut lysande med Frankie Knuckles remix ”Million Dollar Bill” som kronan på verket; men på turnén höll tydligen inte hennes röst måttet. Så det var kanske tur att jag inte köpte några konsertbiljetter i alla fall.
OK, så livet går vidare utan Whitney i livet men hennes musikinsats kan inte förringas. Jag kommer nog spela extra mycket Whitney den närmsta tiden. R.I.P, Whitney.
Soul On!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar