Sitter fortfarande lite i ett rosaskimrande musikmoln efter måndagens konsert med Sade i Köpenhamn. Har väntat på denna konsert sedan 1988! Kort och gott så var det helt fantastiskt! Sade är ju ett av dessa band som slog igenom på 80-talet, men som tack vare sitt unika jazzsoul-doftande sound inte lider av sin historia. Trots det så var jag lite orolig att konserten skulle kännas som ett skoldisco från åttonde klass, fylld av patetiska "moves" och ärrade hits. Så skönt då att jag hade alldeles fel. Sade levererade varje minut av konserten, och jag trodde inte att jag hade saknat Stuart Matthewman's saxofon så mycket. Jag måste också ge tummen upp till 52-åriga Sade Adu själv - en riktigt power woman, som man fortfarande är så där lite småkär i men som man fortfarande aldrig skulle våra gå fram till med risk för att inte vara cool nog och stå där med tunghäfta.
Med tanke på Sades unika sound så fick det mig att fundera över detta med "ljudpatent" - det kanske är så att vissa ljud som varit extremt viktiga för popens utveckling skulle vara möjliga att patentera så att upphovspersonerna kunde få någon form royalty när de kopieras av andra popnissar med lägre kreativ ribba. Jag tänker på exempel som Robert Smiths röst, Johnny Marrs gitarrslingor, Peter Hooks basgång och Phil Collins trumma. Och så förstås Sades mix av falsksjungande röst, slick saxofon (i alla fall på 80-talet) och sensuellt midnattsblått soulsväng. Här kommer tre "ljudpatenterade" låtar som knäckte i måndags. Take it away.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar