Utan att riktigt märka vad som hänt så har TV-fenomenet Glee smugit sig på mig medan jag lullat omkring därhemma med disken eller tomburkarna. Vi har inte riktigt tittat på Glee eller på nå't sätt följt serien, utan som mest har jag nog snappat upp 30-40 minuters aktiv tittartid, fördelat på flera avsnitt. Och på denna relativt korta tid så har jag blivit en så klistrig tillhängare att jag hängt lite väl länge över Glee-klipp på Youtube och skapat min egen Glee mixtejp på Spotify.
När jag var ca 14 år så var Fame det viktigaste på TV. Jag var Leroy, och jag ville inte missa ett enda avsnitt. Jag tror att Glee är den arvtagare jag saknat till Fame, och jag kan märka att jag får samma lust att sjunga och dansa som på Fame-tiden.
Det som fick mig att skriva detta inlägg och blotta min kanske lite för stora Glee-fiering, med tanke på att jag inte är en 14-årig skoltjej, var klippet då ett killgäng sjunger Train's slagdänga Hey soulsister så nackhåren reser sig. Jag ville verkligen vara en av dem.
Glee's framgångskoncept med ett antal lätt nördiga, svårt osäkra tonåringar som på ett demokratiskt sätt sjunger sig igenom avsnitten via snygga kvasi-acapella-versioner på nya och gamla hits är klockrent. Vilken popfarsa som helst kan väl identifiera sig med en osäker tonåring. Här kommer tre exempel som knäcker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar