Jag har läst någonstans att hur man upplever musik i nedre tonåren inte på något sätt kan jämföras med det vuxna, beräknande, rationella, jämförande sättet att uppleva musik. Som tonåring så har man i princip ingen referens, man letar efter identitet och "drabbas" av artisten och musiken på ett totalt emotionellt och ofta ett holistiskt plan där man lever, andas, äter och inte sällan våndas artisten. Man vill vara artisten nästan till varje pris, och man är beredd att göra ganska stora uppoffringar för att nå dit. Det resultat man uppnår är oftast att man blir en tafatt, blekingsk avart av artisten.
När jag var 12-13 år så fullkomligt drabbades jag av Howard Jones - syntsnubben med den festliga, tvåfärgade frisyren som stod inramad av alla sina syntar på scen. I yngre år hade jag köpt eller fått skivor med Abba, Gyllene Tider och Noice - men då var jag alltför ung för att bli sådär passionerad runt det. Med Howard Jones var allt annorlunda. Mitt första minne är när han uppträder på Måndagsbörsen i TV1, helt ensam på scen med sitt syntbatteri och levererar What is love. Och jag var helt fast.
Tiden efter denna historiska händelse är en ung mans tappra försök att uppgradera sin personlighet med virrvarr av nya, skeva syntkläder, ny tvåfärgad frisyr med tofs i nacken, massinköp av Howards debut-LP (Human's Lib) samt alla maxisinglar i olika utgåvor och så förstås konserten på Erikdalshallen - min första popkonsert. Klassiskt.
Allt som inte var hårdrock 1983-86 definierades i OKEJ som synt, även om det bara innebar att de använde en synt. Jag var också starkt influerad av Depeche Mode (som gick om Howard Jones som den viktigaste inspirationskällan redan 1984 med Some great reward-LPn). Andra viktiga källor i periferin var DAF, New Order, Ultravox, Eurythmics, Thompson Twins, Spandau Ballet (ja, de använde en synt men de var inte synt, möjligen new wave), Duran Duran, Alphaville (vilken debutskiva . Klassisk!). Men ingen av dessa artister hade den där påträngande helhetsinfluensen som Howard.
Min kärlek för Howard avtog ganska snabbt. Han gjorde en helt OK andra LP, även om han frångick det för mig så viktiga konceptet att han var helt ensam med syntarna på scen (flankerad av den skumme mimdansaren Jed...) - det kändes unikt. På LP 2 hade han tagit med en basist och en trummis. Helt ärligt, va'fan blir det? Thompson Twins?
Anyway; jag vill ge en helgjuten, helärlig hyllning till min första musikkärlek - den första artist som jag trånade efter att bli. Jag tycker att hans singlar från första LPn håller sig fräscha än idag. Så här kommer en klassisk trio: New song, What is love och Pearl in the shell.
Hatten av för Howard!
New song
What is love
Pearl in the shell
1 kommentar:
Oj, jag läste din text och blev så gripen.
Min historia är likadan, och min kärlek till Howard och Nik Kersaw har inte gett med sig under decennierna. Hoppas att du hittar nytt material som gör att du kan leva upp till den synthare du egentligen är!
Skicka en kommentar