Jag har försökt värja mig mot Håkan Hellström in i det längsta. Hävdat att han är alltför populär, indie-folklig, Göteborgsk och "vanlig". Jag har hållt honom på avstånd i närmare ett decennium; följt honom med försiktighet. Som den farsa jag är så köpte jag hans samlingsalbum i höstas på ICA Maxi - mitt emellan blöjor och broccoli (kan det bli mer popfarsa? Samling. CD. ICA.) - och gillar det jag hör. När han så slår alla kritiker-rekord i höstas med sitt nya album så kör det helt fast för mig. Han kan omöjligen vara så bra som ALLA säger.
Min kompis Henrik som är en 40-plussare är hopplöst upp-över-öronen tonårsförälskad i Håkan, nästan så det blir pinsamt. Henrik har tjatat om Håkan sedan 2000. I höstas såg han Håkan först i Göteborg för att sedan se honom i Köpenhamn. När jag frågade varför två gånger, så hävdade Henrik att "Scandinavium och Vega är ju helt olika konsertlokaler". Jag tror att Henrik egentligen vill vara Håkan.
Anyway, till slut kan jag inte hålla emot längre. Tidigare i veckan hänger jag i en begagnad skivbutik där de kör Håkan-propaganda i högtalarna. Som en Pavlov-tränad hund köper jag Håkans nya och inser att den är riktigt rikigt bra. Han har förmågan att fånga något viktigt i tiden, och han får det att svänga. Verkligen svänga. Håkan har sitt helt egna sound, och jag tycker att han dominerar mycket mer i de snabba låtarna än i balladerna, som lätt blir allför pretentiösa och Evert Taube.
Så efter ca 10 år har jag abdikerat mot Håkan, inser att jag nog alltid gillat honom i smyg. Han är unik i sitt slag, om han är på rätt humör så är han faktiskt Sveriges funkigaste artist, och jag trummar frenetiskt mot mitt högerlår när jag hör följande tre låtar i bilen. Håkan är kanske till och med Sveriges svar på Prince? Fundera på den, du (É du gó, ellé?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar