Tänk att det är över ett år sedan MJ gick bort. Denna gigant som satt ett så starkt avtryck på popen - även om avtrycken sedan 1991 varit svaga eller missvisande. Hans perfekta popgeni var så starkt att det får mig att bortse från alla skumma personliga sidospår han trampat ner sig i de sista decennierna av hans liv.
Med alla mina långlivade popromanser - så även MJ - så märker jag långt efteråt att det alltid funnits en väl definierad tidpunkt då romansen tänts och även då den kanske inte släcks, men i alla fall går ner på sparlåga.
I MJ's fall så tändes den lite trevande med Thriller-albumet 1982. Jag - en nyfiken mellanstadieunge på ombyggd cykel. Han - den perfekta hybriden mellan svart soul och vit pop poserande med jämnbrun Nutellahy och 8 av 9 albumlåtar som singelsläpp.
1987 toppade vi med Bad. MJ nu ordentligt ombyggd med något skevt utseende och med tårdryparen Man in the mirror i bagaget. Jag var hänförd på Eriksbergsvarvet. Varför Kim Wilde var förband har jag aldrig förstått...
Fade-away'en hade vi med albumet Dangerous 1991. Jag hade egentligen kommit vidare i mitt liv - stora killen på universitet. Men Dangerous' vassa, kantiga produktion kändes nyfiken, fräsch och nydanande, och skivan är sprängfylld med hits, typ Jam och Why you wanna trip on me.
Jag fick reda på att MJ gått bort för att min yngsta dotter Laura, då 9 månader, på måfå satte igång tv'n med fjärrisen. Hon träffade rätt kanal och TV 4-nyheterna berättade att han dött. Sorgligt. Jag tycker att Bounce har gjort det coolaste hedrandet av MJ hittills - flash mob'en på Sergels Torg. Det är bara att njuta. Och håll med om att du gärna hade varit där.
1 kommentar:
Jag erkänner. Hade gärna velat vara där.
Roligt att följa er blogg, förresten! :)
Skicka en kommentar