Pet Shop Boys - där rysk pop föddes

Jag sitter just nu i min säng på ett kalt hotellrum i Kovrov cirka 5 timmars bilfärd rakt öster om Moskva. Det är mitt första besök i Ryssland, och jag håller på att smälta två intensiva dagar i tjänsten. De spaningar jag gjort är följande: man röker gärna och överallt; man kör gärna i vägrenen; maten är faktiskt jättegod och över förväntan; man gillar guld i alla typer av produkter - möbler, kläder, sängar, skor...; man lyssnar gärna på ryska pophits lite för högt i taxin och på restaurangen.

När jag sitter där med min borscht och nynnar med har jag försökt komma på några "moderna" ryska artister som jag känner till men är helt blank. Istället har jag under den rökiga middagen med den goda maten och höga musiken kommit på vad den nya ryska popmusiken låter som: Pet Shop Boys. De ryska låtmakarna snor friskt sound, melodislingor, hooks och stil från de gamla fruktkakorna som gav oss West end girls, Being boring, Opportunities och andra dängor. Men den låt som ryssarna ligger närmast är It's a sin. Den känns SÅ Ryssland och vice versa. Pompöst, pretentiöst, dramatiskt med en blytung text om skuld. Jag tror PSB lätt skulle kunna bli Rysslands nya nationalskalder.

Så innan jag har bättre kunskaper om den moderna schlagerskatten från björnen i öst kommer jag låta PSB vara soundtracket till tundran med lika delar guld, sorg och Chesterfield.

Michael, I miss you

Tänk att det är över ett år sedan MJ gick bort. Denna gigant som satt ett så starkt avtryck på popen - även om avtrycken sedan 1991 varit svaga eller missvisande. Hans perfekta popgeni var så starkt att det får mig att bortse från alla skumma personliga sidospår han trampat ner sig i de sista decennierna av hans liv.

Med alla mina långlivade popromanser - så även MJ - så märker jag långt efteråt att det alltid funnits en väl definierad tidpunkt då romansen tänts och även då den kanske inte släcks, men i alla fall går ner på sparlåga.

I MJ's fall så tändes den lite trevande med Thriller-albumet 1982. Jag - en nyfiken mellanstadieunge på ombyggd cykel. Han - den perfekta hybriden mellan svart soul och vit pop poserande med jämnbrun Nutellahy och 8 av 9 albumlåtar som singelsläpp.

1987 toppade vi med Bad. MJ nu ordentligt ombyggd med något skevt utseende och med tårdryparen Man in the mirror i bagaget. Jag var hänförd på Eriksbergsvarvet. Varför Kim Wilde var förband har jag aldrig förstått...

Fade-away'en hade vi med albumet Dangerous 1991. Jag hade egentligen kommit vidare i mitt liv - stora killen på universitet. Men Dangerous' vassa, kantiga produktion kändes nyfiken, fräsch och nydanande, och skivan är sprängfylld med hits, typ Jam och Why you wanna trip on me.

Jag fick reda på att MJ gått bort för att min yngsta dotter Laura, då 9 månader, på måfå satte igång tv'n med fjärrisen. Hon träffade rätt kanal och TV 4-nyheterna berättade att han dött. Sorgligt. Jag tycker att Bounce har gjort det coolaste hedrandet av MJ hittills - flash mob'en på Sergels Torg. Det är bara att njuta. Och håll med om att du gärna hade varit där.

Eurythmics - You Have Placed A Chill In My Heart

Det var lite "chilly" i morse när jag kom ut i den friska luften. Det fick mig att tänka på en av mina absoluta popfavoriter från 80-talet som ger mig gåshud varje gång jag hör den: You have placed a chill in my heart från albumet Savage av de gamla hjältarna Eurythmics.

När Eurythmics släppte Savage 1987 kändes det som ett frigörande, medvetet ”fel”steg snett framåt med blicken fäst mot de tidigare synthiga albumen Touch och Sweet Dreams från början av 80-talet. Det verkade som de hade tröttnat på de enorma mellanmjölksframgångarna de fick med allemansskivan Revenge - 1985 fanns den i var mans hand.

Jag var först smått förvirrad när den skeva förstasingeln Beethoven (I love to listen to) nådde Kaj Kindvall på Tracks. Men som den trogne Eurythmics-fan jag var så köpte jag Savage (på vinyl!!) och det tog mig många genomlyssningar för att den skulle fastna. Den låt som snurrade på repeat (dvs jag fick om och om igen lyfta grammofonnålen och varsamt och med darrande hand sätta ner den i rätt spår på den sköra vinylen) var just You have placed a chill in my heart.

Denna rena, omedelbara, syntiga, Chablis-syrliga poppärla har en text fylld med såväl bitterhet som med styrka. Känn på denna bitterljuva textrad: ”Love is a temple, love is a shrine. Buy some love at the five and dime. A little bit of love from the counter store. Get it on credit if you need some more.” Mmmm, det är kärlek när det är som bäst…

Så är du ute efter gåshud så lyssna med. Jag kan även varmt rekommendera hela plattan Savage – en smal bred samling poppärlor som inte fått den cred de borde.

Skweee?

Som Popfarsa är risken stor att en del begrepp som dagens ungdom slänger sig med går dig förbi. Kanske låg fokus på barnvagnsmodeller eller magdroppar just då när t.ex. Skweee var som hetast. "Skviii?" säger du. "Just det" säger jag och inser att jag hade rätt. Låt mig därför introducera dig till en genre som nu har ett par år på nacken, inkluderar en del alster av tveksam kvalitet, men där man också kan hitta en hel del riktiga guldklimpar. Som t.ex. Daniel Savio med "Monkey Pee Monkey Poo".



Själv hade jag turen att få se en del av Flogsta Danshall-gänget lira Skweee i somras på Pop Dakar. En svängig spelning som fick det att spritta även i mina gamla ben. Kameran var givetvis med. Nedan Mrs Qeada.



Vill du veta mer? Jag trodde väl det. Kolla då in detta pedagogiska klipp från allas vårt SVT.

Andrew Bird - Heretics

Okej. Dags för ett litet musiktips så här på tisdagsmorgonen. Tyvärr hittade jag ingen riktig video, utan ni får nöja er med ljudspåret. Hittade själv Andrew Bird först för några månader trots att han har hållit på ett antal år.

"Chicago singer/songwriter/violinist Andrew Bird updates the traditions of small-group swing, German leider, and New Orleans jazz, mixing gypsy, folk, and rock elements into his distinctive style." http://www.allmusic.com

Lloyd Cole - Cut Me Down

Jaa, vad säger man. Speechless! Aldrig har väl brittisk ironi, självömkan, sylvassa låttexter och nynnbara melodier förpackats så snyggt och med så välkammad frisyr.

Lloyd Cole var en ikon för mig under lång tid. Hans coola, tidlösa stil med högblank frilla, välskurna kostymer, ökenkängor i brun mocka och buttra uppsyn var otroligt tilltalande för en popnörd sista året på gymnasiet. Låtarnas knivskarpa, typbrittiska, buttra, bitterljuva skimmer ger mig fortfarande gåshud.

Jag hittade vinylsingeln med "Cut me down" i Jukebox; den sunkiga skivaffären med det tunna urvalet på torget i Olofström. Frågan är vad Lloyd Cole gjorde där. Väntade på mig antagligen.

Jag kan fortfarande varmt rekommendera Lloydan samt ökenkängorna av märket Clarks (har på dem nu, faktiskt).

The Radio Dept. - Pulling Our Weight

Första gången jag hörde The Radio Dept satt jag i bilen på väg genom ett grått och regnigt Stockholm. Jag hade precis lämnat kontoret i Gröndal och var på väg att svänga upp på Essingeleden när Johan Duncansons lågmälda röst bröt igenom mattan av sprakande gitarrer och skira syntar. Jag var fast. Det här är Pulling Our Weight från EPn med samma namn. En EP släppt strax efter det fantastiska debutalbumet Lesser Matters (2003).